Carl-Gunnar Åhlén

Svensk ljudarkeolog

Musikens problematiska väg in i Sveriges Radios programarkiv

från Årsbok för Riksarkivet och Landsarkivet 2011 – “Arkiven sjunger” (s.256-269)

En trevande början 1925 – 1936

Ända från begynnelsen 1925 var AB Radiotjänst en avsiktligt underfnansierad fattigradio. Det svenska radiomonopolet tvingades leva på riksdagens nådegåvor samtidigt som ett växande antal radiolicenser gödslade statskassan med betydande belopp. Beroendeställningen skapade en osund sparsamhetskultur, som genomsyrade hela verksamheten. Exempelvis medförde minsta borttappade pryl avdrag på lönen.

Sex år efter starten köpte Radiotjänst sin första inspelningsapparat, en enkel modell, som bara kunde bevara snuttar på tre, fyra minuter på ömtåliga lackskivor och som inte dög till framställning av kommersiella stenkakor. Varför man köpte apparaten verkar ingen riktigt ha gjort klart för sig, ty det första året förbrukades endast 22 stycken lackskivor på vilka man bevarade kuriosa, som exempelvis röstprover av skådespelare och radiomän. Bristen på ordning framgår av att den äldsta inspelningen, från en landskamp på Stockholms stadion den 13 juni 1931, sedermera fck arkivnumret 84 och placerades bland 1933 års inspelningar.

Länge var det bara talröster som ansågs värda att spela in men ingen musik, vars främsta uppgift tycks ha varit att fylla ut pauserna. Och den »radioorkester«, som startades 1928, visade sig till utländska gästdirigenters förargelse inte vara något annat än en liten och underbemannad sinfonietta.

Bakgrunden till ledningens uppenbara ointresse att dokumentera inte bara radions musikverksamhet utan särskilt pianisterna var möjligen att musikchefen Natanael Broman var en förstklassig sådan. Det viktigaste för honom var att själv bli ihågkommen medan hans lika framstående kolleger, som Sven Brandel och Adolf Wiklund, måste nöja sig med att bli bevarade i lyssnarnas tacksamma minne och inte i arkivet. Situationen förbättrades något sedan Broman gått i pension.

Före bandspelarens genombrott efter andra världskriget var framställning av grammofonskivor den ojämförligt bästa metoden för musikåtergivning men också den i särklass dyraste. Den tyska radion hade, i jämförelse med den svenska, förmånen av en inhemsk grammofonindustri, som på goda villkor kunde spela in på vax, framställa matriser och pressa skivor.

Den första inspelning, som den tyska radion genomförde, var typisk för dess generösa musikpolicy: en grammofoninspelning av en fullständig symfoni, Franz Schuberts femte. Radioorkestern i Berlin spelade under dess dåvarande chef Bruno Seidler-Winkler och Reichs-Rundfunk-Gesellschaft dokumenterade framförandet den 19 oktober 1929 på sju skivsidor med nummer RRG 1 – 7.

Fyra år senare genomförde den danska radion en liknande dokumentation av den femte Nielsen-symfonin. Men i Sverige dröjde det ytterligare fem år tills man fäste ett svenskt orkesterverk på schellackskivor som eventuellt skulle kunna publiceras: Wilhelm Stenhammars orkesterserenad vid en radiokonsert 1938 med Tor Mann. Typiskt nog fick inspelningen stanna kvar i arkivet. Den gavs aldrig ut men albumet med de sex skivorna skickades i alla fall till några utländska radiostationer.

Under loppet av mindre än två år skulle Tysklands alla nio regionala radiobolag — från Köln till Königsberg — starta egna grammofonverksamheter. Och från samtliga inföt uppgifter till RRG:s första tryckta fyrahundrasidiga katalog, vars tusentals inspelningar erbjöds till försäljning våren 1932. AB Radiotjänst tillhörde de presumtiva kunderna.

Men i Stockholm var bara det radioteatern som visade sig intresserad men enbart av skivorna med ljudeffekter. När programchefen Julius Rabe på ett direktionsmöte föreslog att Radiotjänst skulle börja abonnera på Leipzig-radions inspelningar av Bachs samtliga kantater, blev detta en lustig historia som spred sig till alla avdelningar och som man skrattade åt i fera decennier.

Inte förrän i november 1933 bröt Radiotjänst sitt förbehåll mot att spela in musik på lackskiva och började samla stickprov ur operor och konserter. Målet var en nyårskrönika, där man gärna ville ha en glimt från det dittills största evenemanget i Konserthusets historia: Arturo Toscaninis gästspel hos Konsertföreningens orkester.

Den italienske stjärndirigentens inalles tre stockholmsbesök resulterade så småningom i en byst som numera är placerad i promenoaren på Konserthusets första våning. Så viktig var alltså hans närvaro för den svenska självkänslan.

Vid Toscaninis återkomst ett år senare hade Radiotjänst förberett sig grundligt. Inför den direktsända konserten den 2 december 1934 hade man t.o.m. införskaffat ännu ett graververk, så att inga värdefulla sekunder skulle gå förlorade medan man bytte skiva.

Att dokumentera en hel konsert som RRG hade gjort den 29 maj 1930, då Toscanini och hans New York-flharmoniker gästade Berlin, var visserligen inte att tänka på. Men man offrade i alla fall åtta dubbelsidiga lackskivor för att bevara sorgmarschen ur Eroican plus hela förspelet och kärleksdöden ur Wagners Tristan och Isolde, och det var vackert så.

Dessa lackskivor existerar inte längre. De kasserades i början av 60-talet på order av radions dåvarande överbibliotekarie Folke Lindberg (1911-1988) efter att de hade förts över på band. Men olyckligtvis gör ett starkt lågfrekvent mullrande bakom musiken att lyssningen blir onjutbar.

Hans Sjöström, som ansvarade för arkivbandningen på 70-talet, har berättat att mullret härrörde från tusentals små bubblor i lacket till följd av att lackskivorna råkade bli »kokta«.

Vintern 1939/40 upplevde Sverige som bekant den värsta köldperiod som dittills registrerats. Ett av skåpen, där Radiotjänst förvarade sina lackskivor, stod alltför nära en glödhet kamin. Resultatet av denna ofrivilliga arkivgallring kan studeras inummerserien där ett stort antal inspelningar från 1941 fyller luckorna efter de »kokta« skivorna. Mitt bland de äldsta skivorna.

Dymling och de sju radioorkestrarna

Ifall namnet Carl Anders Dymling (1898—1961) till äventyrs låter bekant är det förmodligen i förbindelse med Ingmar Bergman och hans flmer för Svensk Filmindustri, där Dymling var verkställande direktör från 1942 till sin död. Men om rätt fått råda borde det svenska musiklivet för länge sedan ha rest hans staty till åminnelse om det sociala storverk, som han uträttade under sin tid som Radiotjänsts riksprogramchef och verkställande direktör.

Tidigare hade landets samtliga orkestermusiker (utom hovkapellisterna) varit arbetslösa mellan den 1 maj och den 30 september varje år. Värst var situationen i städer där möjligheter till extraknäck var små. För vissa musikerfamiljer i Gävle innebar somrarna stor fattigdom och ibland svält, vilket Gävlesymfonikerna dåvarande chefdirigent Sten Frykberg anförtrodde mig en gång.

Detta missförhållande lyckades Dymling med ett snilledrag avhjälpa genom att låta Radiotjänst svara för fem tolftedelar av orkestermusikernas årslöner. Den 1 oktober 1937 förvandlades på hans initiativ Konsertföreningens orkester i Stockholm och Göteborgs symfoniorkester till radioorkestrar. Stockholm fck en större och en mindre. På dagen ett år senare anslöt sig de övriga fyra stadsorkestrarna — i Malmö, Helsingborg, Norrköping och Gävle. Från och med nu kunde landets alla symfoniker inte bara se fram emot en relativt trygg tillvaro utan dessutom åtnjuta lagstadgad semester. Fast till priset av ett stressande dubbelarbete, vilket ibland inte kunde undvikas, och en repertoarpolicy, som ensidigt gynnade de största orkestrarna och underminerade självkänslan hos de minsta.

Förklaringen till att Dymling kunde genomföra denna nyordning var att han under sitt första år (1936) fck tillstånd att köpa en s.k. Marconi-Stille-maskin. Samtidigt införskaffades två graververk för kommersiella inspelningar, vilket resulterade i de nyssnämnda Stenhammar-skivorna. 1937 tillkom ytterligare en Marconi-Stille- maskin och ett år senare levererades den sista från Lorenz AG.

C.A.Dymlings Marconi-Stille-maskin, som spelade in musik på stålband.

Marconi-Stille-maskinen var ett 800 kilos vidunder, som under ohyggligt slammer konsumerade hundra meter stålband per minut. De tre millimeter breda banden tillverkades av Uddeholm i Munkfors, var lindade på femtonkilosrullar och garanterade trettio minuters speltid med förbluffande god ljudkvalitet. Med dessa tre stålbandspelare, inköpta för i dagens penningvärde ungefär 20 miljoner kronor, hade Radiotjänst äntligen fått möjlighet att planera långsiktigt. Efter några månaders karantän kunde stålbanden dessutom användas på nytt. Men naturligtvis gick det inte att klippa i dem och ifall banden gick av måste skarvarna svetsas ihop.

Marconi-Stillemaskinen var något betydligt mer än ett slags lyxig Rolls Royce i bandspelarvärlden. Genom dess möjlighet att ta till vara sådant, som tidigare varit borta med vinden, bildade den också en ny norm genom att lära radiofolket att känna monopolets ansvar. Gradvis uppmjukades snålheten och redan i slutet av 30-talet tillstyrktes tillräckligt många lackskivor för att bevara en hel konsert, en operaakt och rentav en komplett opera. Det är därför så pass mycket återstår av Jussi Björlings, Einar Beyrons, Set Svanholms, Hugo Alfvéns och Wilhelm Furtwänglers prestationer.

Tyvärr upphörde tillgången på de ypperliga Pyral-skivorna eftersom tyskarna bombade fabriken i Frankrike. Radiotjänst hade inget annat val än att vända sig till USA, där man sedan länge använde 33-varvsskivor med fyrtio centimeters diameter. På två stycken sådana lackskivor kunde man bevara en timmes programtid, fast uppdelad i kvartar förstås.

Plastbanden som kom efter kriget var dock fortfarande för dyra för att redigeras och att ens läggas i arkivet. De användes på samma sätt som stålbanden, d.v.s. avmagnetiserades efter sändningen och återanvändes år efter år. Stålbanden däremot pensionerades efter tio års bruk den 31 december 1946 och hamnade i ett förråd efter att man misslyckats med att försöka klippa sönder dem. Först efter 25 år av rost och glömska togs de till heders igen varvid 250 stålband spelades över till modernare rullband.

Näste välgörare var den legendariske Johan von Utfall, sedermera den innovative tekniske chefen för den svenska televisionen i första dess ungdom. Han ordnade så att de mest arkiveringsvärda musikinspelningarna fördes över på de omnämnda fyrtio centimeters-skivorna innan banden återanvändes. Överföringarna gjordes ofta nattetid. Ibland hände det att teknikern somnade och inte märkte att det gnisslade från bandspelaren, alltså från den avskrapade järnoxiden som fastnat på bandhuvudet. Vad teknikern inte hörde, kommer eftervärlden alltid att höra. Men detta kan ju inte von Utfall lastas för; han ville bara rädda samtidens kulturminnen från stupida sparkrav.

Programarkivets mörka decennier

När radioledningen så småningom beslöt sig för att kopiera över de mest hotade 78- varvslacken på band, väntade man till en början med de stora 33-varvsskivorna, som bedömdes ha längre livslängd. Anledningen till att man över huvud taget inledde arbetet var inte av bekymmer för lackskivornas överlevnad eller av en önskan att öka deras tillgänglighet utan hängde samman med en gammal dröm som äntligen höll på att realiseras: Radiohuset!

Redan 1955 inleddes projekteringen. Två år senare döpte Radiotjänst om sig till Sveriges radio. Året därpå började man bygga kontorshuset vid Oxenstiernsgatan. Infyttningen pågick under hela 1961 och den 22 september 1962 invigdes äntligen det efterlängtade huset, 37 år efter monopolradions tillkomst.

För verksamheten var det naturligtvis underbart att ha allt samlat på ett ställe men för arkivet blev Radiohuset symbolen för den mörkaste perioden i dess historia. Samtidigt som det första spadtaget togs 1958 hade radioledningen börjat ana konsekvenserna. Att fytta från träbarackernas fexibla provisorium till en arkitektoniskt oföränderlig huskropp med fastlagda inre mått innebar ett nytt problem. En ny tvångstanke slog följe med den gamla sparsamhetsdogmen, att ljudarkivet inom kort skulle vara fyllt till bredden. Om man inte motade Olle i grind, alltså började gallra, skulle man i framtiden inte kunna spara någonting. Bekymret för arkivets framtid var akut och blev det enda tillåtna sättet att tänka. Att beordra att alla lackskivor skulle kasseras så snart de spelats av var en av fera åtgärder. Att det nödvändiga ändå var förhastat illustreras av följande:

Våren 1937 beställde Kungliga teaterns styrelse en komplett inspelning av Mozarts Figaros bröllop med operachefen John Forsell som greve Almaviva. Inspelningen skulle bli styrelsens gåva till honom på hans 70-årsdag.

I New York kunde var och en som sjöng på Metropolitan beställa hela föreställningen på lackskivor. I Sverige hade något liknande aldrig gjorts.
På sammanlagt 77 skivsidor av bästa kvalitet spelade Radiotjänst således in föreställningen den 9 maj 1937 via ledning från Göteborg. Från dessa skivor gjordes därefter en avspelning för styrelsen på 88 skivsidor. Denna fantastiska relikt från ett redan svunnet Mozartideal hamnade efter Forsells död på Drottningholms teatermuseum, där skivorna ibland togs fram och avhördes under beundran.

När radioversionen inspekterades 1965 befanns emellertid att ett trasigt förstärkarrör hade förorsakat ett störande fnassel. Bandet var alltså bitvis oanvändbart men för att rädda radioutsändningen inlånades de diskantfattigare och lätt slitna kopiorna. Resultatet blev ett lappverk men sändningen kunde genomföras. Inspelningen som sedermera gavs ut på Caprice Records är en påminnelse om kortsiktighetens konsekvenser.

På den tiden var det få radioavdelningar som kände ansvar för Sveriges klingande historia. Mest medvetna var de redaktörer som gjorde reportageresor och intervjuade äldre människor och i viss mån också specialisterna på politik och teater. Minst medvetna var däremot musikproducenterna, åtminstone tills Nils Castegren 1957 utsågs till musikchef. Under några år lyckades han rädda många 50- talsinspelningar från att avmagnetiseras tills frågan om ljudarkivets begränsning hamnade på programdirektörens bord.

Under sina sjutton år som programdirektör — från 1956 till 1973 — formade Nils- Olof Franzén (1916-1997) arkivets krympningspolicy med en järnvilja, som alla fruktade och böjde sig under, men som före 1960 ännu inte upphöjts till religion.

Före »sonoklasterna«

Situationen var ännu inte akut när jag sommaren 1959 vikarierade som s.k. arkivbiträde i radions grammofonarkiv. Detta låg i en träbarack bakom A 1-husen invid Valhallavägen. Mitt uppdrag var dels att ta fram skivor som producenterna hade beställt, dels att spela upp dem i sändning. Skivorna stod på hyllor i barackens källarvåning, vars bortre vägg hade en dörr, som ledde till ett inre rum. Där — i stora trälårar — lagrades alla lackskivor.

I detta lackarkiv, dit vi naturligtvis också hade nyckel, luktade det fruktansvärt av cellulosalack. Om det nu var xylen, butylacetat, etylacetat, etylbenzen eller något annat hälsovådligt kunde jag inte avgöra. Men det stod helt klart för mig att här höll vårt klingande arv på att långsamt vittra bort.

Dittills kände jag bara till en programmakare som regelbundet utforskade samlingen av lackskivor och det var Carl Magnus von Seth som höll i söndagsmagasinet »Hörde Ni?« . Men det var ett renodlat talprogram. Radions egna musikinspelningar var däremot förbjudna att använda men inte av juridiska skäl utan av ljudtekniska. Så småningom upptäckte jag den bakomliggande generationsmotsättningen. Där vi yngre lyssnade till musiken reagerade veteranerna enbart på bruset och knastret.

Jag minns min förvåning när jag bland de gamla inspelningarna med Stockholms flharmonier hittade Beethovens nia med Wilhelm Furtwängler och Brahms tyska requiem med såväl Furtwängler som Bruno Walter. Fast lika klart minns jag hur oansvarigt de i mina tjugoåriga ögon oskattbara lack-klenoderna hanterades. Jag vet fera fall där man tvättat av det skyddande fettet, spelat upp skivan och ställt den tillbaka utan att fetta in den på nytt med resultatet att lacket sprack och att inspelningen inte gick att rädda. Typisk för tidens nonchalens var att bandkopian inte arkiverades utan att bandet tanklöst skickades till återanvändning.

Lättsinnet var på sitt sätt förklarligt. Många hade anställts redan innan lackarkivet skapades. Vad som för mig var historia var för dem en trivial samtid. De äldre redaktörerna betraktade lacken som journalisterna ser på tidningsklipp: praktiska att ha men ofta näst intill makulatur och absolut inga historiska artefakter. Tidsavståndet var alltför kort för att väcka insikt.

Mitt typexempel gäller Per Albin Hanssons tal på Skansen söndagen den 27 augusti 1939, där formuleringen »Vår beredskap är god« sedermera blev ett bevingat ord. Radions inspelning fanns då ännu inte på band. Jag minns hur jag en dag ombads att plocka fram de fyra lackskivorna (3512: 1-7) och på en vanlig grammofon spela upp dem för regissören Hans Dahlin och skådespelerskan Ulla Sjöblom. Det var ju ingen fara, tyckte man; skivorna var ju bara tjugo år gamla!

Tillkomsten av »Samling 2«

Efter vikariatet i grammofonarkivet studerade jag vidare. Sommaren 1963 hade jag turen att vinna en musikfrågesport som leddes av Bo Teddy Ladberg. Efter avslutningsfesten på gamla restaurang Metropol delade jag taxi med radions musikchef, Nils Castegren, som också bodde på Lidingö.

Vad som hände denna kväll skulle visa sig av största betydelse för min framtid men i någon mån också för den gradvisa uppmjukningen av den grundmurade inställningen till musik på lackskiva.

Jag minns att jag diskuterade detta med Castegren, precis som jag hade gjort med Ladberg tidigare under kvällen. Att de båda radiomännens intresse verkligen var äkta fck jag snart bevis på när Ladberg bad mig bidra med några historiska glimtar till hans program om de 50-årsfrande flharmonikerna. Senare ordnade han två månaders betalda arkivstudier som lade grunden till min och Nils Castegrens programserie »Klingande klenoder« . Vi gjorde tio årgångar tillsammans.

När jag sommaren 1964 började leta efter användbara musikinspelningar i arkivet upptäckte jag att något hade hänt under de gångna fem åren. Var fanns Wilhelm Furtwänglers Beethoven-nia från 1943, som jag t.o.m. hade lyssnat på? Eller Mahlers trea med Leo Blech eller Sibelius-femman med Karajan, bägge med flharmonikerna? Plus många andra exempel på opera och konserter från legendariska artister? Förklaringen kom inte förrän några dagar innan jag skulle avsluta projektet.

Inför infyttningen i Radiohuset hade programdirektören Franzén beordrat samtliga avdelningschefer att bestämma vad som borde gallras bort ur lackarkivet. Men när inga listor kom, härsknade han till och gjorde hela gallringen själv. Därpå införskaffade han en enorm plåtsax och gav order om destruering. Emellertid spred sig ryktet om förstöringen och när man begrep att även legendariska folkmusiker stod på gallringslistan blev det till en våldsam protest. Under detta tryck beslöt Franzén att föra de gallrade skivorna till ett särskilt förråd som kallades »Samling 2« och dit bara han själv hade nyckel.

Märta Ramsten, f.d. arkivchef vid Svenskt Visarkiv och chef för radions programarkiv under 60-talet, har berättat hur folklivsmaterialet räddades. Det var hennes blivande man Åke Blomström som slog larm genom att informera chefen för Skansen och Nordiska museet Gösta Berg. När denne i sin tur hade ringt Franzén skapades Samling 2. Men som straff för tjänstefelet degraderades Blomström till »ingenjör« och sattes att i två års tid föra över lackskivor innan han togs till nåder och utsågs till en av Franzéns närmaste administratörer.

Jag är Ramsten evigt tacksam som lånade mig listan med Franzéns markeringar. Jag minns att jag satt en hel helg och bara skrev av och skrev av. Dessa anteckningar blev sedermera underlaget för »Klingande klenoder«. Castegren författade långa, utförliga motiveringar om de inspelningar som vi behövde, och allt hans skrivande blev så småningom dropparna som urholkade stenen. Franzén besinnade sig, insåg musikinspelningarnas programvärde och insåg att bristerna i ljudkvalitet inte spelade någon roll. Han bytte alltså ståndpunkt och öppnade Samling 2 som numera är lika tillgängligt som allt allt i arkivet.

Ännu ett förhastat beslut bör inte glömmas bort. Samtidigt som personalen fyttade in i Radiohuset upphöjdes trotjänaren Folke Lindberg från bibliotekarie till överbibliotekarie. Utmärkelsen steg honom åt huvudet och han började att utfärda drakoniska bestämmelser i syfte att bereda mer utrymme i bandarkivet. Exempelvis att ingen utländsk musik hädanefter fck arkiveras utan enbart svenska verk men bara så länge tills verket spelades in på nytt. Varje svenskt uruppförande var alltså hotat per defnition.

Men det faktum att Lindberg gjorde undantag för Sergiu Celibidache och allt denne gjorde med Radioorkestern bevisade paradoxen i att låta det ena lysande exemplet efter det andra på Radioorkesterns konserter med John Barbirolli, George Szell, Benjamin Britten och andra framstående gästdirigenter skickas till avmagnetisering som bestraffning för att ingen av dem spelade svensk musik.

Och dessutom bestämdes att protokollen till de kasserade banden också skulle slängas. Det betyder att när en privat radioinspelning från dessa klent dokumenterade år — från 1961 till 1976 — råkar dyka upp, kan man aldrig räkna ut vem som spelar vad i ensemblen eftersom medlemmar byts varje spelår. Det var inte ovanligt att ett band kunde ligga både ett och fera år i väntan på sändning. Datumet på många katalogkort från Lindberg-tiden är också missvisande; det anger bara sändningsdagen. Men med tur och envishet kan man ibland gräva fram uppgifter ur arkivet.

Men det stannade inte vid det här. Bo Teddy Ladberg har förtvivlat berättat för mig hur han efter att på radions uppdrag ha följt i Wagners fotspår tvingades till ett omöjligt val. Antingen skulle han spara det färdiga programmet eller också det bakomliggande materialet med interjuer som andra också kunde använda. Att behålla båda var däremot helt omöjligt.

Ett dystopiskt framtidsperspektiv

Halva mitt liv har jag ägnat åt att välja ut, lyfta fram och mångfaldiga för Sverige viktiga inspelningar, ofta ur Sveriges Radios programarkiv. Först på vinylskivor och sedan på CD-skivor. Numera håller jag i en egen skivantologi, som med stöd av Riksbankens jubileumsfond publiceras på Caprice Records och som nyligen hunnit fram till volym nr 12 och som omfattar de äldsta pianisterna som är bevarade på fonografrulle, grammofon, lackskivor, gelatinskivor och stålband.

Att jag ibland på skämt brukar säga att jag »för över från döende teknik till dödsdömd« har inget att göra med regeringsbeslutet att lägga ner Caprice, detta barn av forna tiders Rikskonserter. Vad jag framför allt tänker på är det digitala språkets framtid. Problemet anmäler sig redan idag.

Det sägs att kaoset ökar för allt som faller utanför urvalsprinciperna, oavsett vilken princip som än upphöjs till ordning. Mitt aktuella exempel är den s.k. snålkodningen. En digital inspelning av mänskligt tal kan hårdpackas utan att ta skada. Det är därför allmänheten kan ladda hem normala radioprogram som mp3-fler. För de festa musikgenrer passar också snålkodningen eftersom den kan om kodas efter vissa utprovade audiologiska och psykologiska modeller. Men inte alla sorters musik, så därför använder Musikradion en högre upplösning för sin digitala avläsning av den analoga ljudkurvan, alltså fer nivåer och fer avläsningar per sekund. Resultatet är att Musikradions 24-bitsinspelningar inte passar in programarkivets 16-bitsnorm.

Därför händer det att inspelningarna blir liggande hos teknikerna utan att registreras, i väntan på en omkodning som uppskjuts i brist på tid. De hamnar således i ett slags limbo, som jag fruktar blir ett vanligt öde för den högsta digitala ljudkvaliteten.

Vad händer med alla dessa gigantiska mängder av digitala fler den dag då avläsningsprogrammen tas ur bruk och — i bästa fall — förpassas till muséerna? Hur läser man av den fnstilta punktskriften på hundraårig CD-skiva?

Det är min övertygelse att urvalet inte bara måste göras i vår tid utan också bevaras i ett språk som ligger utanför dataindustrins korta perspektiv. Vad dokumentationen av ljud beträffar är den ursprungliga analoga formen absolut överlägsen jämfört med alla andra omkodningar. Även när alla grammofoner är borta så kan våra barnbarns barnbarns barnbarns barnbarn utan handbok omvandla en kurva, som ligger inbäddad i ett stycke metall, till hörbart ljud. Mitt förslag är att inte vänta för länge utan att redan nu välja ut vad som är viktigt, föra föra materialet i analog form på kopparmatriser. som förgylls för att förhindra att oxidering, och sedan lägga dem djupt i bergrum som exempelvis Riksarkivet.

Fast 100-procentigt säker kan man ju aldrig vara. Min sista illustration är ett memorandum med anknytning till föregående rader om den tyska förkrigsradions enorma arkiv av metallmatriser.

Den 12 april 1945 intogs Grasleben i Niedersachsen av den 9:e USA-arméns 35:e infanteri-division. Sedan mer än tre decennier hade befolkningen levt på att bryta stensalt och den lilla orten var underminerad av tunnlar och schakt. Dessa hade under kriget fyllts med arkivmaterial som man ville rädda undan bombningarna, bl.a. stora delar av Reichsflmsarchiv.

Amerikanska soldater inspekterar tyska fonografiska matriser i en saltgrotta i Grasleben (Tyskland), april 1945

Enligt Klaus Goldmann, oberkustos vid Museum für Vor- und Frühgeschichte i Berlin och en av världens främsta experter på kulturplundring och krigsbytesvetenskap, har för mig avslöjat att merparten av Reichsschallararchiv också lagrades på 700 meters ljup i dessa saltgruvor. Hans bevis är denna bild med tre amerikanska offcerare som inspekterar den tyskla radions matriser. Mannen till höger är LaMont Moore, som var mer expert på konst som nazisterna stulit.

Vad som sedan hände är höljt i dunkel. Det har talats om brand, explosion, vatten och radioaktivet. Å andra sidan är bergsalt inget dåligt sällskap för föremål av metall. Om inte allt blev förstört ligger ett stycke mänskligt liv bevarat i berget för evärderliga tider. Auspicierna för dessa inkapslade matriser är faktiskt långt bättre än för plastskivorna i dagens ljudarkiv.

Carl-Gunnar Åhlén, fl dr och musikredaktör
Ansvarig för den historiska CD-antologin Collector’s Classics / Caprice Records

Underlag: Radiotjänsts styrelseberättelser och samtal med Nils Castegren, Sten Frykberg, Dr. Klaus Goldmann, Bo Teddy Ladberg, Märta Ramsten, Hans Sjöström m.f.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *