Min livsresa med ISCM

Min väg till ISCM

Under min uppväxt på 1950-talet försökte jag att på egen hand orientera mig i den västerländska konstmusiken, alltså vad man ofta kallar den klassiska musiken. Så blev den enkanaliga svenska radion mitt universitet, där jag ibland hörde en sydsvensk röst föreläsa om ISCM:s årliga världsmusikfester. Den karaktäristiska rösten tillhörde sin tids främste vad vi i dag skulle kalla »influencer« på den klassiska musikens område vid namn Sten Broman — utan vars livslånga insatser för ISCM många svenska tonsättare hade stannat i växten och glömts bort. Beviset på att vederbörande var en betydande personlighet är skriften som Kungliga Musikaliska Akademien gav ut inför Bromans 80-årsdag den 25 mars 1982 med särtryck av alla hans artiklar om, ja, just ISCM:s världsmusikfester som han mellan 1926 och 1967 skrev för den dagliga Malmö-tidningen Sydsvenska Dagbladet.

Allt började med ett komiskt sammanträffande. Ett av mina tidigaste minnen av influencern Broman måste vara när jag som intresserad, okunnig och förvirrad sextonåring i ett satiriskt underhållningsprogram lördagen den 30 oktober 1954 hörde en imitation av hur en påhittad Sten Broman kan tänkas ha beskrivit en fiktiv världsmusikfest som sades ha ägt rum i det sagoomspunna landet Island.

Den skämtsamma musikkrönikan ingick i vision av hur en framtida flerkanalradio kunde missbrukas och rösten tillhörde en imitatör som kallade sig röstkonstnär och vars namn var Sten Kärrby. Egentligen var  han ekonomisk kompanjon och personlig rådgivare åt ett annat universalgeni, Povel Ramel, som var epokens mest originelle underhållare och som svarade för  radiokabareten i ett återkommande lördagsprogram där musikkrönikan ingick. En detalj som bitit sig fast från den är Bromanimitatörens skildring av den isländska presidentens ståtliga välkomstparty, där det lär ha bjudits på utsökt föda och superba viner. Broman var nämligen välkänd som gourmet och finsmakare.

Nitton år och en månad senare efter denna fiktiva världsmusikrapport i radio hade jag glädjen att tillsammans med den livs levande Sten Broman vara bjuden till den verkliga isländska ISCM-sektionens välkomstparty i samband med världsmusikfesten i Reykjavík i juni 1973. Partyt ägde rum i hotell Loftleidirs festsal och jag var bjuden i egenskap av den svenska ISCM-sektionens sekreterare medan Sten Broman hade varit ordförande för den svenska ISCM-sektion redan när den grundades och därpå under många år. Nu var han pensionär och hedersledamot av ISCM men ville inte bryta sin gamla vana att varje år besöka ISCM:s världsmusikfest oavsett var den ägde rum. 

Jag minns att samliga närvarande gäster var vrålhungriga eftersom Reykjavíks restauranger vid denna tid var okristligt dyra och de officiella ISCM-mottagningarna dittills bara bjudit på drinkar utan någonting att äta till. Alla hoppades att åtminstone den isländska tonsättarföreningen skulle bryta fastan. Men tyvärr visade sig att det enda den lilla föreningen hade råd att bjuda på var litet tilltugg bestående av små sillbitar på tandpetare som stuckits in i stora metallglänsande bollar uppställda på matsalsbordet. Enda dryck som bjöds var Asti Spumante.

Sillbitarna tog förstås slut på nolltid. I desperation gick jag fram till bordet för att se om det fanns något annat att stoppa hungern med men på bordet fanns ju bara de stora stanniolbollarna. Förtvivlad gav jag mig på att undersöka en silverboll och fann till min glädje ett stort vitkålshuvud ligga gömd under stanniolen. I alla fall något ätbart. I triumf bar jag grönsaken till vårt bord där jag fick uppleva hur den hungrige finsmakaren Sten Broman rev loss det ena kålbladet efter det andra, stoppade i munnen och tuggade liksom alla vi andra medan kökspersonalen stod och grät medan de såg sina fina bordsdekorationer försvinna.

Sten Broman pratade aldrig om vårt gemensamma gastronomiska trauma men två år senare under världsmusikfesten i Paris bjöd han till min överraskning mig och tonsättaren Ingvar Lidholm till en synnerligen lyxig lunch på sin franska stamkrog som var den anrika trestjärniga restaurang Laserre vid Champs-Élysée. Lidholm hade ju varit Bromans efterträdare som ordförande för den svenska ISCM-sektionen och satt nu i internationella ISCM:s direktion medan jag fortfarande var sektionens sekreterare. Med att bjuda på denna måltid ville Broman visa att han inte var vilken förmögen restauranggäst som helst utan, som han sa, furste!

Som bevis på adelsprivilegiet visade han oss sitt visitkort av silver vars vapensköld skulle bevisa att kortets ägare verkligen var greve av Lichtenberg, Med sitt silverkort fick han alltid förtur när han beställde bord på Laserre. Senare på kvällen hamnade vi alla på första bänk i en kabaretlokal, där vi också behandlades som hedersgäster tack vare kortet. 

Här krävs en fotnot: Lichtenberg var då och är fortfarande en tysk småstad på gränsen mellan Bayern och Sachsen. Det slottsliknande Haus Marteau ligger fortfarande kvar. Efter första världskriget och fram till sin död 1934 bodde den franske violinvirtuosen Henri Marteau i denna villa, där han om somrarna undervisade sina elever. Under vinterhalvåret upprätthöll han tillsammans med sina assistenter en professur vid tyska konservatoriet i Prag i Tjeckoslovakien.

Sten Bromans väg till ISCM

Den unge sydsvensken Sten Broman hade säsongen 1921/22 studerat violin för Marteaus assistenter i Prag och till sin glädje också blivit inbjuden att undervisas av Marteau personligen i Lichtenberg sommaren 1922. Broman hade just fyllt 20 år och skulle hela sitt liv betrakta sig som Marteauelev även om han ganska snart efter återkomsten i Sverige bytte violinen mot altviolin och fortsatte som medlem av Skånekvartetten. Men just denna sommar 1922 skulle Marteau konsertera vid Salzburgfestspelen och han bjöd nu Broman att följa med som resesällskap. Och vid ankomsten till Salzburg lärde Broman känna en annan svensk student som tipsade honom en nybildad organisation som skulle hålla en internationell musikvecka i skuggan av festspelet. Det var alltså rena flaxen att Sten Broman var närvarande vid ISCM: s första timmar den 11 augusti 1922 i Café Bazar, där ISCM:s konstituerande möte hölls och sällskapet grundandes. 

Tidigare på denna vår (1922) hade ett par elever till Arnold Schönberg, ungraren Egon Wellesz och serbern Rudolf Réti, bjudit in ett antal europeiska tonsättare att skicka in sina bästa kompositioner till Wellesz och Rétis planerade kammarmusikvecka för ny musik i Salzburg. Veckan krympte snart till fyra dagar under vilka det framfördes inte mindre än femtio verk.  På den femte och extra tillsatta dagen föddes ISCM.

För den tjugoårige Sten Broman blev dessa fem dagar i Salzburg livsavgörande. Här fick han inte blott höra den nya och mest radikala musiken utan t.o.m. lära känna upphovsmännen bakom, som Paul Hindemith, Béla Bartók, Zoltán Kodály, Arthur Honegger, Darius Milhaud, Anton Webern och andra som blev fixstjärnor på Bromans musikaliska himlavalv.

Broman var dock inte den ende svensken i publiken. Bredvid honom satt studenten som tipsat honom om evenemanget, den fem år äldre Egon Wellesz-eleven Gunnar Jeanson som senare på hösten skulle göra honom sällskap till Stockholm, där de båda året därpå — 1923 —  grundade ISCM:s svenska sektion med Jeanson som ordförande. 1924 tillkom på Bromans initiativ även en sydsvensk underavdelning till sektionen, nu med hans hemstad Lund som bas. 

1926 disputerade Gunnar Jeanson på en avhandling om tonsättaren August Söderman och i maj 1927 försvarade Broman sin doktorsavhandling om den äldsta svenska musikforskningen. Jeanson var då fakultetsopponent. Dessvärre underkändes Broman vilket måste varit traumatiskt för en son till en professor och uppvuxen i en akademisk miljö. Tjugo år senare, 1947, gjorde Broman ett nytt försök att doktorera men hans avhandling blev inte ens spikad, d.v.s. ej godkänd för disputation. Men för sina närmaste vänner lät Broman i alla fall trycka avhandlingen i tio exemplar ehuru med titeln Torso eftersom han hade tagit bort första och sista kapitlet.

Som kompensation för den nu allmer avlägset hägrande doktorshatten skapade Sten Broman sina egna kulturella plattformar, bl.a. som kulturjournalist i Sydsvenska Dagbladet, där han mellan 1923 och 1967 levererade sammanlagt 6476 artiklar. 80-årsboken med alla hans artiklar om ISCM:s världsmusikfester har redan omnämnts. 

Vid sidan av journalistiken etablerade Broman sig i början av 50-talet som folkbildare fast på sitt eget speciella sätt, nämligen som programledare för musikaliska frågesporter, till en början i samarbete med radion och senare mellan 1964 och 1980 med den svenska televisionens studio i Malmö. Ämnet var klassisk musikhistoria, inklusive såväl äldre som nutida musik och antalet tävlande var sex personer indelade i två lag. Mest uppskattade var de uppkomna diskutionerna där han medelst delfrågor arbetade fram rätt svar. Vid fyra tillfällen hade jag själv nöjet att inför kamerorna få tävla i dessa frågesporter med Broman som alltid var iförd okonventionellt färgglada västar respektive kostymer. 

Sista gången programmet sändes med Sten Broman lär det ha följts av inte mindre än tolv miljoner tv-tittare, vilketsäger något om hans förmåga att fånga uppmärksamheten. Detta var ju en talang som han utvecklat och förfinat under sin mångåriga kamp att få den svenska musiken framförd vid världsmusikfesterna. De första elva åren hade han kämpat ensam men efter att ha fått draghjälp av stockholmsfilharmonikernas tjeckiske dirigent Václav Talich och tonsättaren Hilding Rosenberg lyckades de 1934 få ett verk av Lars-Erik Larsson uppsatt på programmet i Florens. Den blev en oväntad dundersuccé och därefter blev Lars-Erik Larsson ett återkommande namn på alla ISCM-fester fram till krigsutbrottet. Efter kriget lyckades Sten Broman att få det att lossna också för Rosenbergeleverna Karl-Birger Blomdahl och Ingvar Lidholm. De båda och Bo Nilsson och andra yngre svenska tonsättare skulle  under åren fira stora ISCM-triumfer.

Svenska Dagbladet och ISCM före1969

Våren 1965 accepterade jag med glädje en inbjudan att börja skriva musikkritik för Svenska Dagladet. Det betydde bl.a. att jag kom till en redaktion med en väl upparbetad praxis att bevaka ISCM. Per-Anders Hellquist var då tidningens förste musikkritiker och min uppgift blev att assistera honom och fylla luckan efter att hans företrädare, musik- och balettkritikern Kajsa Rootzén, hade gått i pension.

1947 hade Rootzén på plats bevakat ISCM:s världsmusikfest i Köpenhamn respektive Lund och insett att dessa årliga musikfester fortfarande hade en uppgift att fylla som «en sorts världsutställningar där man kan få närmare reda på vad nytt olika länder har att torgföra« och att ISCM således «icke blott och bart är en kvarleva från det ofta överdrivet experimentella tjugotalet« skrev hon i SvD.

Rootzéns assistent var under 40- och 50-talet filosofie licentiaten i musikforskning, Ingmar Bengtsson, som f.ö. var adjungerad medlem av den svenska ISCM-sektionens styrelse men också hade personliga band till ledande tonsättare som Karl-Birger Blomdahl och Ingvar Lidholm. När Blomdahls tredje symfoni »Facetter« framfördes vid ISCM i Frankfurt am Main 1951 lät Bengtsson sin kollega vid Allgemeine Zeitung i Darmstadt, Edmund Luft, bevaka konserten för SvD:s räkning eftersom han själv inte kunde — eller fick — göra det på plats.

Men 1953 fick Ingmar Bengtsson däremot resa till ISCM i Oslo — kanske också för att dit reste även den svenske dirigenten Sixten Ehrling, några svenska solister och Operakören för att framföra ett annat av Blomdahls främsta verk, oratoriet »I speglarnas sal« vid en av världsmusikfestens konserter. Efteråt beslöt de samlade ISCM-delegaterna att tilldela oratoriet Fartein Valen-priset som musikfestens bästa verk.

Redan innan Bengtsson anträdde sin resa till Oslo hade han i SvD den 31.5.1953  informerat läsarna om krisen som under föregående världsmusikfest i Salzburg tvingade fram en omprövning av hela verksamheten. Man ansåg nämligen att en tolvtonsorienterad klick hade hävdat sina intressen på bekostnad av all annan musik samt på den konstnärliga kvaliteten generellt. Till på köpet kunde man inte enas om en ny president utan tillsatte en direktionskommitté på fem personer med uppdrag att lägga mindre vikt vid ultraradikala eller sekteristiska intresseinriktningar men mer på den musikaliska kvalitten.

Tre år senare bar Sten Bromans outtröttliga lobbande äntligen frukt: Sverige utsågs till värdland för en världsmusikfest vecka 3-10 juni 1956! Den trettionde årgången av ISCM ägde således rum i stora och lilla salen i Stockholms konserthus. Att engelska drottningens statsbesök följde strax därpå gav ytterligare glans åt evenemanget.  

Dagen innan musikfesten öppnade värmde Ingmar Bengtsson upp läsarna med en förhandsartikel i SvD den 2.6.1956 i vilken han påminde om Salzburg-festens avslutande principdiskussion och ställde retoriska frågor: »Är inte ISCM ett radikalisternas kineseri, en förening för specialisters inbördes beundran? Vem har utbyte av festerna utom tonsättarna själva, medlemmarna, avantgardistema och hela följet av kritiker och radiomän som får stoff därav (hur det sedan än utnyttjas)? Sådana invändningar kommer fram i samband med varje ISCM-fest därför att de är så lättköpta, verkar så kloka och gör sig så bra. Men i själva verket skjuter de på fel mål. ISCM vill och skall vara en spegel av vad som händer inom det nyaste musikskapandet. Den som finner fel i det senare får sikta på tonsättarna. Och de som anser att tonsättarna är asociala genom att gå vägar, som allmänheten har svårt att följa, borde allt undersöka och helst klargöra både vad de tror att tonsättarna har för andra alternativ och hur de anser att den samtida konstmusikens publik skall vara beskaffad.«

Men ingen musiklyssnare är opartisk, inte heller Ingmar Bengtsson; bakom hans ovan citerade text lyser ett ställningstagande för den radikala musiken igenom. Att han ändå inte kände sig fullkomligt säker i sitt omdöme visas av att han efter framförandet av Karlheinz Stockhausens Kontra Punkte nr 1 vid kammarmusikkonserten i lilla salen måndagen den 4 juni 1956 bad en kollega om en second opinion: Arthur Jacobs från Financial Times. Det blev bara några rader: «Stockhausens [stycke] — där kompositören dirigerade tio medlemmar av Kölns radioorkester — kan över huvud taget knappast kallas musik, snarare en sammanställning av klangpunkter, örat urskiljer endast svaga skiftningar i intensiteten.«

Ingmar Bengtssons analys är en påminnelse om den lyckliga tid då långa musiktexter fick breda ut sig i spalterna eftersom det fanns läsare. Så här hanterade han sin musikkritikerbanas kanske svåraste uppgift:

»Den 28-årige tysken är en av punkt- och! elektronmusikens främsta pionjärer, och hans Kontra-Punkte Nr I torde vara hans genombrottsverk. Det är en fruktansvärt ambitiös komposition, kalkylerad av en hjärna med hög intelligenskvot. Att något i den lämnats åt slumpen behöver man inte befara. Här har man alltså ett ytterligt konsekvent organiserat sönderfall i tonmolekyler. Ännu efter tredje åhörandet dominerade intrycket av sönderfall, fast det mycket väl går för sig att beundra organisationen på papperet, jag menar i partituret.«

För egen del kunde jag bara följa den svenska ISCM-veckan i radion. För en gymnasieelev var konsertbiljetten för dyr.

1959 lämnade Ingmar Bengtsson musikjournalistiken. Efter att ha doktorerat 1955 hade han utsetts till docent i musikforskning i Uppsala och därefter fått nya undervisningsplikter. Men redan 1957 hade Kajsa Rootzén föryngrat redaktionen genom att anställa den då 25-årige musikforskaren och Bengtsson-eleven Per-Anders Hellquist som för mig blev min närmaste överordnade och chef. 

Samma månad som jag skrev min första musikrecension för SvD reste Hellquist till Madrid för att rapportera om ISCM-veckan 20-28 maj 1965, vars båda svenska bidrag var dels ett nytt namn, Åke Hermansson, dels ett välkänt äldre, Bo Nilsson.

ISCM i Madrid blev Hellquists sista egna världsmusikbevakning; han hade då rapporterat om världsmusikfesterna I Zürich 1957, i Rom 1959, i London 1962, i Amsterdam 1963 och i Köpenhamn 1964. Men redan efter London-resan hade han konstaterat att »ISCM-veckan närmast har karaktären av fackmusikalisk kongress eller modernistisk musikmässa« (SvD 13.3.1963). 

Efter mina femton månader på SvD förberedde sig det svenska musiklivet på ännu en djupdykning i den avantgardiska musikvärlden. Att ISCM:s 40-årsjubileum hamnade i Stockholm 1966 kan ha berott på Sten Bromans övertalningsförmåga och att ISCM:s presidium insett fördelen att låta sällskapets världsmusikfest sammanfalla med fjortonde årgången av Stockholms tjugo dagar långa festspel. Samt att båda evenemangen invigdes samtidigt i Stadshusets blå hall fredagen den 9 september 1966.

Uppdraget att journalistiskt bevakade den åtta ISCM-konserterna fördelade min chef Per-Anders Hellquist på så sätt att jag fick välja två av dessa mot att han tog hand om de övriga plus sammanfattningen. För honom var »karaktären av sluten varumässa« fortfarande dominerade men att »den genomsnittliga  publiktillslutningen och den spontana publikentusiasmen« överträffade »allt« han dittills hade upplevt vid sina tio världsmusikfester. Men »kanske allra mest« vid den svenska orkesterkonserten den 15 september, som han generöst hade överlämnat åt mig att recensera.

För mig var denna ISCM-konsert oförglömlig med uruppförandet av Siegfried Naumanns väldiga men dynamiskt sparsmakade solhymn, Il cantico del Sole, till text av Franciscus av Assisi som höjdpunkt. Konserten avslutades med Ingvar Lidholms Poesis för Filharmonikernas 50-årsjubileum och vars solist, tillika jurymedlem, Karl-Erik Welin med sina vilda pianistiska infall gav en förbluffande verkshöjd åt slumpen. 

För Hellqvist var världsmusikfestens viktigaste ljudhändelse uruppförandet av Mauricio Kagels Diaphonie I för två »ljusbildsdirigenter« vilka med sina händer skärmade av projektionerna dels av ett instrumentellt partitur, dels av ett körpartitur och på så sätt skulpturerade »fram ett oerhört suggestivt klangligt fantasteri«.

Vid halvårsskiftet 1967 lämnade Per-Anders Hellquist Svenska Dagbladet för att bli informationschef vid det nystartade Institutet för Rikkonserter. Detta innebar att bevakningen av  kommande världsmusikfester automatiskt föll på min lott, i synnerhet under åren 1970 till 1975 då jag var den svenska ISCM-sektionens sekreterare. Men till ISCM i Hamburg i juni 1969 reste jag dock som musikjournalist. 

Den svenske tonsättaren Gunnar Bucht hade tidigare också varit den svenska ISCM-sektionens sekreterare innan han 1967 för andra gången övertog ordförandeklubban och vid generalförsamlingen i Hamburg valdes till ISCM:s vice president efter att följande hade hänt.

När Warszawapakten den 21 augusti 1968 angrep Tjeckoslovakien var Bucht fortfarande den svenska sektionens ordförande och således formellt ansvarig när medlemmarna som protest mot övergreppet röstade för att den svenska sektionen måste bojkotta världsmusikfesten i Warszawa några veckor senare. Den svenska bojkotten ledde till att ISCM:s president Heinrich Strobel lät tillkalla samtliga sektioner för samråd vid vilket Gunnar Bucht föreslog att en kommitté borde tillsättas med uppgiften att göra en stadgeöversyn.

De fem ledamöterna i Bucht-kommittén möttes under hösten i Stockholm där de kom överens om att gemensamt yrka på en demokratisering av organisationen och att införa en begränsning av mandatperioderna för presidiets medlemmar. När Buchtkommitténs presenterade sitt förslag vid generalförsamlingen Hamburg blev det omedelbart underkänt av ISCM-presidenten, som förklarade att han och hela presidiet ställde sina platser till förfogande.

Luften rensades tillfäligtvis av denna interna händelse och dörrarna tycktes öppna för förändringens vindar men den avgångna presidenten Heinrich Strobels hand vilade så tungt över den internationella juryns världsmusikfestens program att jag som oberoende journalist redan på tredje ISCM-dagen konstaterade (SvD 26.6.1969) att »någon världsmusikfest är det absolut inte, snarare en mellaneuropeisk musikfest med Polen, Tyskland,  Schweiz och Tjeckoslovakien väl — för att inte säga, över-representerade — medan 9 av de 24 nationella sektionerna inte är representerade alls. […] Åtskillig likgiltig musik av 50-talistisk Darmstad-typ (Boulez, Stockhausen, Webern o. s.v.) har passerat revy […] polska klangmattor eller tysk komplexitet — det är symbolerna för den avantgardistiska traditionen«.

Som den svenska ISCM-sektionens sekreterare 1970 – 1975

Ett halvår eller nämare bestämt 27 veckor efter att ISCM-festligheterna avslutats i Hamburg fick jag klart för mig att den etablerade avantgardistiska spjutspetsfilosofin —alltså idébasen bakom ISCM — stod inför en vändpunkt. Insikten om ett annalkande paradigskifte mognade medan jag med liv och lust deltog i den årliga Ung Nordisk Musik, som veckan 9 – 14 februari 1970 utspelades i Stockholms musikhögskola, där bl.a. den yngsta nordiska tonsättargenerationen presenterade sig i full skala.

I SvD 1970-02-14 skrev jag föjande: »Tonsättaren har blivit musikant, som en deltagare har uttryckt det. Tonsättaren är inte längre helig och musikverket är inte längre heligt för tonsättaren. Man skriver inte för evigheten, man tillverkar musiken för en viss situation och tillsammans med dem man trivs med.[…] För en stund upplevde man den ideella musikmiljön — den som alla så ofta teoretiserar kring: en miljö utan estetiska värderingar eller konstlade lyssnarattityder.[…] Man har raserat genregränserna och övergett snobberihörandet […] till förmån för en generösare och nyfiknare attityd«.

Detta nytänkande skulle färga min bedömning av ISCM:s kommande världsmusikfester. Jag insåg att den musikaliska avantgardardismen hade nått vägs ände efter att ha rivit tabubegreppet som separerar musikaliskt skapade ljud från alla andra sorters ljud, likaså de tabubegrepp som strukturerar musikalisk tid eller håller samman kompositioner inom gränserna för vårt intresse och tålamod.

Inför 70-talet tycktes ISCM-festspelens saga all. En krympande skara av desillusionerade idealister väntade på den moderna musikens Messias, som plötsligt skulle ge liv åt den domnande världsorganisationen. Massmedia hade i stort sett redan givit upp hoppet.

Förnyelsens Messias kom aldrig och lär aldrig heller komma, eftersom inget nytt kan väntas, efter att man offrat alla musikaliska tabubegrepp på frihetens altare. Sedan länge är musiken tillbaka in i de slutna formernas trygga revir. Alla rörelser mot nyenkelhet, nyromantik, melodi, harmonik och förgångna tiders stilar pekade redan på 60-talet åt samma håll. Stockhausen och Cage blev representanter för vad vi idag skulle kalla postmodernism.

Karlheinz Stockhausen (ISCM 1956, 1958, 1960, 1966) hade med sin aleatoriska serialism aldrig öppnat några nya dörrar utan bara lett sin hyperintellektuella musik in i en återvändsgränd. Iannis Xenakis (ISCM 1971, 1977, 1980) hade med sin stokastiska slumpmusik och sina sannolikhetskalkyler rivit tabubegreppet som får musiken att pulsera och skapa tidsupplevelser. Och John Cage (ISCM 1972) hade i sitt frihetspatos utropat att alla slags ljud är musikaliskt lika värdefulla. Så vad återstår då av musikens innehåll? Enda vägen var att gå tillbaka in i tryggheten och återställa alla raserade tabubegrepp.

Detta beklämmande faktum blev enligt mitt sätt att tänka på postmodernismens vagga, och att denna vagga vad den då nyaste musiken beträffar tycks ha stått i Skandinavien stod klart för mig under ISCM:s världsmusikfest i Basel 1970.

Ett bestående minne av denna världsmusikfest är en kommentar av en upprörd dam som efter den åttonde och sista konsertens framförande av den danske tonsättaren Pelle Gudmundsen-Holmgreens orkesterstycke fråm 1969, Tricolore IV, utbrast: »Dessa skandinaver vet överhuvudtaget inte hur man uppför sig«.

Tricolore IV är ett prov på den skandinaviska minimalismens evighetsmusik och består uteslutande av växlingar i längd och styrka mellan två toner fördelade på tre klanggrupper: dels som grundtonen i ett stråkackord och i ett träblåsarackord, dels som en helton högre ton för bleckblåsarna.

Det är rofylld och vacker musik för nutida öron men i SvD 1970-07-08  berättade jag: »Trots att dirigenten Gerald Bennet gjort en mycket samvetsgrann instudering, blev det nästan omöjligt för orkestern att spela på grund av alla skratt och burop. När tonsättaren reste sig för att tacka, utbröt rena demonstrationen ut med kraftiga protester från den konventionella tyskfixerade delen av publiken och med ett lika kraftigt bifall från den nordiska kolonin, allt medan japanerna flitigt antecknade. Gudmundsen-Holmgreens avsikt var helt visst inte att protestera mot ISCM-konventionema, men i detta ögonblick fungerade verket som en handgranat.«

Redan vid den tredje konserten det nordiska alternativet utmärkt sig med ett isländskt cause célèbre: när publiken buade ut Atli Heimir Svenssons ironiska musikteater-kommentar till den nutida tonsättarens maktlöshet: ”Spectacles for Percussion and Tape”, där slagverkaren till slut bars ut på en bår i total kollaps.

Vid nästa konsert mottogs också de båda finländska kompositionerna av buanden, båda handplockade av den likaledes finländske jurymedlemmen Aulis Sallinen, dels Erkki Salmenhaaras nyenkla och suggestiva Introitus ur Requiem profanum för orgel, piano och stråkar, dels Henrik-Otto Donners XC för kör och sopran, stråkkvartett, cembalo och barytonsax till text av Eza Pound, trots Taru Valjakkas hänförande melismatiska sång. Den odistinkta intonationen hos Géneveradions kör och dirigenten Milan Horvats nonchalenta och grova nyansering gjorde skadan värre liksom i norrmannen Alfred Jansons Nocturne för kör, två celli, harpa och slagverk.

Den enda nordiska framgången blev framförandet av svensken Sven-Eric Bäcks klangligt lekfulla och kontrastfyllda lilla femsatsiga trio, …sentire…, med den holländske flöjtisten Rijn de Redes, den tyske cellisten Siegfried Palms och den svenske pianisten Karl-Erik Welin.

Engelsmännen hade inför ISCM i London 1971 storsint lovat generalförsamlingen i Basel att försöka byta ut Darmstadtskolans föråldrade praxis mot nya konsertformer, mixed media och spännande musikmiljöer. När visionerna slutligen förverkligades återstod endast en enda musikteaterkväll med tre verk av engelsmannen Alexander Goehr.

På begäran av Witold Lutoslawski, medlem av årets internationella jury, var den svenska Kulturkvartetten inbokad men den fick aldrig någon inbjudan. På omvägar fick ett par av medlemmarna veta att kvartetten ändå stod på programmet men att pengar saknades. När det önskade beloppet anlände från Sverige fick Kulturkvartetten beskedet att man glömt att boka lokal varefter konserten ströks av »tekniska skäl«. Det stannade dock inte vid denna miss, ty inga affischer för världsmusikfesten hade satts upp, annonseringen om den var miserabel och till BBC:s konsert bjöds bara generalförsamling men inga musikkritiker.

Efter att generalförsamlingen i London 1971 enats om nya stadgar, som antingen kunde leda till sällskapets upplösning eller förnyelse av världsmusikprogrammen beslöts att dessa hädanefter skulle benämnas »Events”. Stimulerade av de nya villkoren inbjöd de nordiska länderna till ett gemensamt »musikevent« i Skandinavinen 1973. Under förutsättning att Nordiska Kulturfonden gav ekonomiskt stöd erbjöd sig Reykjavík att ansvara för ett sådant event på Island 10 – 26 juni, vilket accepterades av generalförsamlingen i Graz 1972. Nordiska Kulturfondens remissinstans var de nordiska NOMUS-nämnderna, vars danska delegater fortfarande var förgrymmade på islänningarna för att de under tyska ockupationen passat på att bryta sig loss från kungariket Danmark och utropa republiken Island. I den danska NUMUS-nämnden satt f.ö. den danska ISCM-delegaten som med alla krafter motarbetade Reykjavíkförslaget för att försöka placera eventet till Köpenhamn.

Nordiska Kulturfonden avslog följaktligen det samnordiska eventförslaget. Men till allas förvåning beslöt den isländska ISCM-sektion att på egen hand och med bistånd av de tyska, holländska, norska, kanadensiska  och svenska sektionerna arrangera sin egen  musikvecka — ISCM Music Days — fast med  bara en enda orkesterkonsert, en begränsning som danskarna protesterade emot.

Efter att ha bevistat den isländska ISCM-veckan frågade jag mig i SvD 8.7.1973 »om inte bristen på orkesterkonserter rentav har varit det mest positiva. De inskickade orkesterpartituren har funnits tillgängliga på ett utställningsbord på Miklatun (Reykjaviks motsvarighet till Lousiana) och efter att ha bläddrat bland dessa, ville man helst sätta en papperskorg vid kortändan och tippa hela bråten eller offra dem till Oden och Tor, som någon föreslog». Den 29.06.1973 hade jag konstaterat att inte »någon ISCM-fest har kunnat visa upp ett mera hängivet, mer entusiastiskt orkestermusicerande«.

Förhoppningarna på världsmusikfesten i Holland 1974 var stor eftersom inte mindre än 563 partitur från 29 medlemsländer skickades in. Dessvärre var öppningen i Rotterdams konserthus De Doelen minst sagt nedslående att döma av min rapport i SvD den 27 oktober 1974: »Sällan har en ISCM-festival (Internationella samfundet för samtida musik) öppnats tristare. Utanför det vräkiga konserthuset småduggade det och blåste höstlikt. Inne i den gigantiska konsertsalen, försökte en tapper skara patetiskt fylla de tomma bänkarna. Synen var deprimerande men lyckligtvis en engångsföreteelse. Alla Rotterdam-bor satt nämligen klistrade framför TV-apparaterna denna tidsdagskväll för att följa en viktig fotbollsmatch.«

Det negativa intrycket från Rotterdam höll dock i sig, trots att ISCM-festen flyttade till andra städer. Efter avslutningen i Amsterdam skrev jag den 4.1.1974: »Den nu avslutade 48:e ISCM-festen för nutida musik har givit intrycket att de holländska värdarna mycket ambitiöst försökt dämpa den akademiska högtidligheten. Medlemmarna i de fem medverkande symfoniorkestrarna har spelat i kavaj och tröja, mottagningarna har reducerats till ett minimum och i stället har man satsat på alternativa musikformer som ett slags appendix.

De holländska tidningarna har knappt bevärdigat ISCM-festen en rad. Jag letade förgäves efter någon pressreaktion inför framförandet av Sven David Sandströms orkesterstycke ”Through and through”, som fick ett helt sensationellt framförande vid en symfonimatiné i Concertgebouw på söndagsmiddagen och som av många i publiken uppfattades som festspelets väsentligaste bidrag«.

ISCM i Paris 1975 hade klämt ihop tio konserter på fem dagar. I SvD den 29 oktober noterade jag: »Efter groteska maratonkonserter med avslutande elektron-musikseanser på sammanlagt fyra timmar har publiken vacklat ut ur Théâtre de la Ville, en akustiskt omöjlig lokal, snustorr som en biograf. Eftersom konserterna inte spelas in av radion måste man med skärpa ifrågasätta informationsvärdet av denna klingande industrimässa. […] En slagen man är Jean-Claude Eloy, ordförande i den franska ISCM-sektionen och inbjudare till musikfesten. De bästa föresatser har slagit slint. Publiken har uteblivit och den franska pressen har varit mördande.«

Som konsekvens avgick Eloy som ordförande. Beträffande mig själv blev nationalförsamlingen i Paris min sista i rollen som den svenska sektionens sekreterare. Anledningen var att jag utan att först ha konsulterat vår ordförande, Jan W. Morthenson,  på eget bevåg presenterade en programidé som vuxit fram under de årliga världsmusikfesterna och de biennala nordiska musikdagarna.

I mitt inlägg utgick jag  ifrån det groteska obalansen mellan insända och utvalda verk. Trots att bara 15 av ISCM:s 28 medlemsländer deltog i världsmusikfesten i Paris var det en oerhörd mängd musik som publiken förväntades konsumera på fem dagar: 24 instrumentalverk av drygt 600 insända partitur, 16 bandkompositioner av drygt 200 insända band.

Eftersom jag var en av de få närvarande musikjournalisterna var jag tvungen att  samtidigt klargöra för generalförsamlingen i Paris att ingen dagstidning var beredd att svälja noggranna analyser av åtminstone en handfull av de intressantaste verken. Tjugo år tidigare hade det fortfarande varit möjligt. Numera kunde man bara räkna med att få sig tilldelad en spalt eller högst två men med villkoret att lyfta fram den egna natitionens eventuella publikframgångar. 

Alla är säkert överens med mig om att detta är ett orättvist system. Det förslag som jag lade fram i Paris 1975 var visserligen lika orättvist men det skulle kunna tända ett litet förhoppning för tonsättarna samtidigt som det skulle kunna tända ett nytt medialt intresse som medierna lättare kunde hantera.

Mitt förslag var att låta lotten välja ut en tonsättare ur mängden och skänka pristagaren en hel dag att på egen hand disponera för sig och sina verk. Alltså en once-in the-lifetime-situation för en medialt helt okänd prisdagare.

Jag glömmer aldrig den svenske ordföranden och medlemmen av den internatitionella juryn Jan W. Morthensons väsning att detta borde jag ha berättat i förväg. Från och med nu var jag avkopplad från styrelsen.

Som musikjournalist och ISCM 1976-1997

Vid ISCMs generalförsamling 1975 fick jag lära mig något om tabun. Gärna befria musiken från alla tabun men absolut inte det speciella tabut som skyddar maktelitens tolkningsprivilegium. Men från denna stund var jag tillbaka i rollen som musikjournalist och skulle som sådan fortsätta att bevaka ISCM:s världsmusikfester under mer än två decennier.

När den amerikanska ISCM-sektionen i Boston inbjöd till världsmusikfest bröts äntligen sällskapets eurocentriska tradition. Ändå var vi ganska få utländska musikjournalister som var närvarande vid de trettio konserterna. I SvD 1976-10-28 skrev jag: »Inte desto mindre känns den här ISCM-festen mer angelägen än de föregående tack vare den positiva Bostonpubliken och musikernas fenomenala musikaliska och tekniska säkerhet. De lägger ett verkligt engagemang i musicerandet, och hittills har det varit ett nöje att bege sig till den vackert patinerade Jordan Hall i New England Conservatory som är ISCM-festens centrum.« Å andra sidan »har man ideligen erinrats om att det verkligen finns en speciell ISCM-musik. De flesta av komponisterna från de 29 representerade länderna är fortfarande Darmstadt-fixerade. De uppehåller sig i ett drömland av kraftlösa klanger. Myllret av händelser och idéer i de komplicerade strukturerna släcker ut varandra och budskapet blir paradoxalt innehållslöst.«

Den 9.11.1976 konsterade jag att »något större informationsvärde har den amerikanska ISCM-festen inte haft. Sedan den polska skolan kom fram i 60-talets början har egentligen ingenting nytt inträffat inom ISCM med undantag för en tillfälligt nyromantisk inbrytning 1970, främst från Skandinavien.« Men tidigare att Daniel Börtz kunde känna sig nöjd efter Torontogruppen New Music Concerts dramatiska och innerligt lyriska tolkning av sitt stycke ”Nightflies”. Likaså Anders Eliasson efter att musikstudenter från New England Conservatory uruppfört ”Disegno persestetto d’Ottoni” — »där den subtila stämflätningen av bleckblåsarklanger, de fräscha idéerna, den slutna formen och den dramatiska hettan visar på en begåvning som starkt kan hävda sig i ett internationellt sammanhang». 

Under ISCM-dagarna hölls samtidigt den första internationella konferensen för datorgenerad musik, som fortfarande visade sig vara »på skrämmande låg nivå« men att norsksvensken Knut Wiggen i alla fall försökte att i sin EMS-producerade ”Resa” föra in lyssnaren i en ny rumsdimension. »En tonsättare måste ju ha ständig tillgång till sitt instrument — det är ju vad Wiggen haft i drygt ett decennium — och därför måste man ju arbeta vidare på mindre och billigare datorer. Just det kravet framfördes vid diskussionen men det ignorerades med en nonchalans som var upprörande. Plötsligt insåg man att de stora elektronmusikstudioma är ett fåtal privilegierades svartsjukt bevakade egendom.» 

Under ISCM i Bonn den 14 -21 maj 1977 lyste den svenska musiken totalt med sin frånvaro, något som den inte gjort sedan 1933. Intressant är att jämföra Ingmar Bengtssons analys av Karlheinz Stockhausens Kontra-Punkte Nr 1 i SvD 5 juni 1956, med mitt intryck (22.6.1977)  av syskonverket vid den avslutande retrospektiva konsertens nyckelverk från 50-talet: »Den sistnämndes “Punkte” — ett orkesterverk från 1952 i en drygt tio år yngre spelversion, hade åldrats mest. Att Kölnradions orkester, som är en påfallande odisciplinerad ensemble, misslyckades i de flesta insatser, betydde föga. “Punkte” ser vi nu som en amusisk abstraktion, vars klangstrukturer bara fungerar tillsammans med Stockhausens ideologi.«

1978 inbjöd den finska ISCM-sektionen till en världsmusikfest i Helsingfors med tio konserter i mitten av maj. För att avlasta de finska musikerna hade den svenska ISCM-sektionenen tagit över två av konserterna med en svensk spelöppning i Stockholm och en akustisk skapelse, som i storleksordning måste jämföras med Christos landsskapsskulpturer. Det var det akustiska och visuella monumentalverket Stockholm Firework & Water Music 1978 som under en halvtimmes tid bredde ut sig över Riddarfjärden. Därefter for delegaterna, musikerna, arrangörerna och publiken med Finlandsbåten till Helsingfors, där sista konserten bjöd på ett kolossalt uppbåd av slagverksinstrument: 117 stycken, fördelade på tio slagverkare från Stockholms orkestrar.

Denna strängt taget atypiska finländska brist på gästfrihet kom redan från början att sätta sin prägel på deras världsmusikfest. Under mottot aldrig mera Finland hade jag redan den 14 maj konstaterat att de ditresta tonsättarna och andra musikintresserade blivit så nonchalent behandlade att det inte stillatigande kunde bevittnas. »Flera tonsättare som är representerade vid världsmusikdagarna och som alltså bör anses som hedersgäster, har lämnat Helsingfors i vredesmod sedan arrangörerna begärt att de själva skall bekosta sina konsertbiljetter förutom resekostnader och uppehälle. Arrangörerna har heller inte ägnat en tanke åt det möjliga behovet att publiken skall ta sig från en avlägset belägen konsertlokal till en annan, ofta inom loppet av mindre än en timme«.

Privata omständigheter gjorde att jag under de kommande åren före nästa svenska ISCM-fest skulle besöka endast två världsmusikfester, dels den i Israel 1980 , dels den i Oslo 1990. ISCM i Israel ägde rum under den relativt lyckliga tid då borgfred fortfarande rådde mellan palestinier och judar. Den 3 juli 1980 skrev jag att «Israel, som nu för andra gången sedan 1954 står för värdskapet, uppbådar hela kulturlivet med all dess välvilja och sociala tyngd. Med Israels officiella engagemang följer att årets världsmusikfest mellan den 29 juni och 5 juli formats efter Israelisk livsstil och dess kulturyttringar, och det gör den ännu mer intressant.«

En sådan kulturyttring var uppvisningen av judiska, kristna och arabiska musikkulturer i Van Leer Auditorium i Jerusalem. I SvD den 3 augusti 1980 berättade jag om kvällens bidrag med jemeniterna, som »brukar betraktas som de ursprungligaste av judarna. De emigrerade redan efter det första Jerusalemtemplets förstörelse och fann en skyddad boplats i Jemen, där de i lugn och ro kunde bevara sin kultur.

Sällan såg man en sådan harmonisk livsstil, så kärleksfull och fri från aggressioner. När männen dansar är det inte en symbolisk tvekamp utan en vänskapshandling, fylld av ömsinta och graciösa rörelser. I Jemen sitter läraren tillsammans med barnen kring den heliga boken och så sjunger och leker man tillsammans in kunskaperna. Nog måste det jemenitiska undervisningssystemet sägas vara överlägset och mänskligare än våra stressade läroanstalter.«

Ja, så aningslöst kunde jag tänka tre decennier innan landet Jemen drabbades av ett obeskrivning elände.

Beträffande ISCM i Oslo 1990 var det också andra gången som staden höll i en världsmusikfest men som nu gästades av representanter från numera 35 medlemsländer. Den 29 september noterade jag att festivalen under fem dagar hittill varit «konstnärligt synnerligen tillfredsställande – och därmed avverkat 71 verk, av vilka flertalet är juryvalda«.

Lördagen den 1 oktober 1994 — tre dagar efter att passagerarfartyget m/s Estonia lämnat Tallinn på sin sista resa — öppnade Stockholm sin tredje världsmusikfest med en kollektivkomposition. Ursprungligen hade de åtta svenska tonsättarna tänkt göra en lekfull improvisation kring ett välkänt begrepp på och inuti regalskeppet  Vasa. Men den tysta minut som utlystes av den svenska sektionens ordförande, Arne Mellnäs, skapade ögonblickligen en svidande aktuell djuprelief av Vasakatastrofen 366 år tidigare med samma högmodiga lättsinne, samma snabba kantringsförlopp och samma konstruktionsbrister.

Trots det ofattbart tragiska förspelet till invigningen kunde jag efter filharmonikernas grandiosa avslutningskonsert den 10 oktober kunna konstatera att de utländska delegaterna med förvåning och avundsjuka sett hur begärliga gratisbiljetterna hade blivit, och att de svenska arrangörerna med glans hade «klarat av den troligen största konstnärliga och organisatoriska utmaningen någonsin för vårt musikliv.«

Sista gången jag besökte en världsmusikfest var 1997 i staden där ISCM grundades: Salzburg i Österrike. Och när 75-årsjubileum firades »just i samma Café Bazar i Salzburg, ehuru icke i klubbrummet på första våningen (som inte längre tillhör etablissemanget) utan i själva kaféet, med dess tidlösa charm, soliga vy mot floden Salsach samt möjlighet att ta in en flygel direkt från Schwarzstrasse. Vid detta instrument gav österrikaren Robert Lehrbaumer med stor fantasi fyra små smakprov från den skandalomsusade konseriserie som föregick grundandet«.

Det blev en vacker avslutning också på min livsresa med ISCM.

© Carl-Gunnar  Åhlén 2022