Armas Järnefelt

Måndagen den 28 september 1908 gav John Forsell en romanskonsert med Armas Järnefelt vid flygeln. Huruvida den amerikanske grammofonproducenten Fred W. Gaisburg bevistade evenemanget i Musikaliska Akademiens hörsal lär vi aldrig få veta men beviserligen befann han sig i Stockholm just den dagen. Närmast kom han från Kristiania där han spelat in 56 skivsidor och dessförinnan från Köpenhamn där han åstadkommit 127 skivsidor. Framför honom väntade ett hundratal jungfruliga vaxplattor att täckas med ingraverade spår i samband med inspelningar i en svit i det lyxiga Hõtel Rydberg, där the Gramophone Company brukade bo. Efter sin turné skulle han återvända till England där bolaget hade sitt europakontor, närmare bestämt i Hayes i Middlesex, några mil ut- anför London. Skivorna pressades dock inte där utan i Hannover, den tyska stad där grammofonens uppfinnare, Emil Berliner, var född och växt upp. Redan första året, 1898, pressades där 25.000 skivor om dagen.

Skivbolagets enastående status hade Fred W. Gaisberg nyligen säkrat med uppmärk- sammade inspelningar av ett stort antal både internationella och lokala stjärnor. Den firade barytonsångaren John Forsell var Gaisburgs omhuldade investeringsobjekt på den svenska skivmarknaden. Med den blivande hovsångaren och operachefen skulle the Grammophone Company (eller His Masters Voice eller Husbondens röst eller EMI ) göra över tvåhundra inspelningar.

I skivbolagets rutiner ingick att föra noggranna journaler som underlag för etiketter och royalties från skivförsäljningen. Vem som ackompanjerade vid pianot eller dirigerade studioorkestern var mindre oviktigt; det var en anonym medarbetare som betalades kontant och som därmed lämnades utanför bokföringen.

Är det då Järnefelt som ackompanjerar Forsell på skivorna från oktober 1908? Kunde det inte hellre vara Gurli Forsell, Märta Ohlson eller skivbolagets svenske kontaktperson, Hjalmar Meissner, som ju har medverkat på flera Forsellskivor och ibland blev nämnd på skivetiketten? Liksom Järnefelt var han född i Finland och verksam både som dirigent och pianist.

Svaret på frågan kan ligga gömt i någon bortglömd dagbok men innan den upphittas kan vi bara fundera över omständigheterna. Att den ovannämnda konserten inträffade så kort dessförinnan talar för Järnefelts medverkan, likaså att operahuset, Järnefelts arbetsplats, låg vid samma Gustav Adolfs torg som Hôtel Rydberg, och att han under den kommande veckan dirigerade Eugen Onegin med Forsell, som sjöng in Onegins aria samma dag. För övrigt hade Järnefelt inga andra åtaganden under den aktuella perio- den. Senare skulle deras gemensamma konsert följas av en liknande i oktober 1909 samt — efter att Forsell återkommit från sin amerikanska säsong — av tio årliga s.k. balladkonserter på Operan 1911- 1918, ibland både på våren och på hösten. Kulmen på deras livslånga vänskap var firandet av deras respektive sextioårsdagar: 1928 och 1929. Det skedde med Mozarts Don Juan där Forsell sjöng titelrollen och Järnefelt stod

i operadiket. Slutligen kan man jämföra den anonyme pianistens anslag med det garan- terat äkta Järnefelt-anslaget i de två respektive fyra år äldre inspelningarna av Sibelius-sången Svarta rosor och finna intressanta likheter.

Under sitt enda besök i Stockholm spelade Gaisburg in tjugofyra skivsidor med John Forsell. Repertoaren bestod huvudsakligen av nordiska romanser: svenska av E. G. Gei- jer, E. Sjögren och A. F. Lindblad, norska av E. Grieg och A. Backer-Grøndahl samt några finska, en av Sibelius och t.o.m två av Järnefelt (vilket också talar för hans närvaro). Vid samma tillfälle gjordes en handfull insjungningar med orkester, bland annat Sebasti- anos dansvisa ur d’Alberts opera »Låglandet« som skulle få sin stockholmspremiär ett par veckor senare och som blev Forsells sista nya roll före New York. Ur sin portfölj plockade han även ett par äldre saker: en aria ur Wagners Tannhäuser samt som nämnts, Onegins aria ur Tjajkovskijs Eugen Onegin. Skivan gavs dock aldrig ut.

Bolagets inmutning av Skandinavien var egentligen en avstickare på Will Gaisburgs — Freds yngre bror — normala väg till Ryssland. Dennes första stockholmsbesök ägde rum våren 1904. Efter att ha återkommit på hösten samma år skickade han 179 vaxplattor till Hannover för att processas till metallmatriser samt avlyssnas och bedömas i Hayes. Bland dessa befann sig tre stycken 17-centimeters och sex 25-centimeters skivsidor samt en 30- centimeterssida, alla med den 33-åriga Maikki Järnefelt och hennes make Armas vid pianot.

Ordningsföljden i vilken sångerna framfördes avslöjas av matrisnumren. Det första num- ret, Sunnuntaina eller Söndag — Armas mest kända sång — spelades in utan missöden. Den därpå följande sången, »Der Lenz« av Eugen Hildach, sånglärare till Maikkis sånglä- rare Julius Hey, avslutades oväntat med en stunds inspelad diskussion där man tyvärr inte uppfattar orden, bara en upprörd kvinnoröst och dito mansröst. Förmodligen för- sökte Gaisburg göra klart att en sång på drygt hundra sekunder var för kort för en tre- minuters-skiva. Efter att man enats fortsatte inspelningen, nu på minsta sortens tvåmi- nuters-skivor. På dessa inspelades tre sånger: »Meine Liebe ist grün« av Brahms, »Stig sol« av Johan Backer-Lunde och »Herre, tænd Dine stjernor« av Leopold Rosenfeld. Därefter kan Gaisberg ha föreslagit att försöka få in två sånger på samma fyra minuters skiva: »Solsken« av Järnefelt och »Svarta rosor« av Sibelius. Det följande Sibeliussången var perfekt för en tre-minuters-skiva. Gaisberg försökte nu få två nummer att rymmas på en sådan skiva: två korta sånger av Oskar Merikanto. Den lilla konserten avslutades med en folkvisepastich av Armas.

Maikkis klang påminner om en mezzosopran men har ett exceptionellt omfång, där de klara höjdtonerna kännetecknas av Marchesi-skolans bärighet. Mellanregistret är fylligt utan minsta vibrato. Om rösten skriver Eugen Fahlstedt i Nordisk Familjebok: »Hennes röst är särdeles frisk, jämn, klangrik och böjlig, föredraget fullt av liv och uttryck, tem- peramentet explosivt«. Fahlstedt har verkligen rätt: temperamentet är i sanning explosivt. När hon blev arg kan hon inte ha varit lätt att tas med. Höjdpunkten är »Flickan kom ifrån sin älsklings möte« av Sibelius till text av Johan Ludvig Runeberg. Det är här hon sätter sig i respekt som artist och människa. Hennes temperament slår emot den förbluffade lyssnaren i heta pustar. Likt en skjutdörr dras de mellanliggande åren åt sidan och plötsligt står hon levande framför oss, vild av återhållen vrede och oemot- ståndligt skön i sitt heliga ursinne.

Men vilken månad och vilken dag gjordes inspelningen? En första gissning är i samband med makarnas gemensamma debut på Stockholmsoperan. Onsdagen den 16 november 1904 förberedde Armas orkester, kör och solister inför följande dags Tannhäuser av Richard Wagner. På fredagen repeterade han Valkyrian i fyra timmar, på lördagen arbe- tade han vidare nittio minuter och på måndagskvällen avhölls galaföreställning med Valkyrian som framfördes för trettiofjärde gången. De röda lyktorna lyste utanför ope- rahuset och de tre arvprinsarna Gustaf, Carl och Eugén smyckade kungalogen med sin närvaro men kvällens huvudpersoner var ändå Maikki i titelrollen och Armas i orkesterdiket. Gästspel av dirigenter var vid denna tid sällsynta. Båda gjorde enorm succé och morgonen därpå, den 22 november, beslöt operastyrelsen att förlänga gästspelet ehuru utan repetition. Man bestämde att Tannhäuser skulle ges i repris på torsdagen. De mellanliggande dagarna blev plötsligt disponibla. Kanske använde makarna tisdagen åt att välja ut ett knippe lagom korta sånger och öva in en liten grammofonkonsert på drygt en kvarts speltid så att onsdagen den 23 november kunde ägnas åt inspelning. Det litet vårdslösa och yviga pianospelet skvallrar om otillräckliga förberedelser.

En liten försmädlig notis i Muntra Musikanters annaler sätter emellertid krokben för denna utmärkta hypotes. Enligt anteckningen sjöng den finländska manskören in sju sånger på grammofon fredagen den 25 november 1904, alltså bara två dagar senare. Endast i januari 1913 skulle skivbolagets utsände lyckas med konststycket att avsluta en inspelning i Stockholm på en tisdag och fortsätta i Helsingfors redan på torsdagen. Å andra sidan hävdar Will Gaisburgs planeringskalender att Maikkis debut på grammofon ägde rum någon gång i oktober 1904 vilket talar för att paret kan ha gjort en särskild resa till Stockholm enkom för att spela in skivor.

Däremot är det lättare att fastställa den ungefärliga tidpunkten för Järnefelts nästa in- spelningstillfälle, nu på Hotel Kämp i Helsingfors. Onsdagen den 9 januari 1907 hade makarna konserterat i universitetets festsal. På programmet stod bl.a. »Titania«, »Kan- teleelle« och en vaggsång, alla av maken. Som extranummer gavs hans »Solsken«. Samtliga dessa plus två Sibeliussånger sjöngs nu in på grammofon, antingen dagarna före eller mer sannolikt dagarna efter konserten.

Även denna gång nämndes Armas namn på skivetiketterna enligt en praxis som tilläm- pades i Finland, där sångareliten brukade ackompanjeras av namnkunniga pianister. Vid denna tidpunkt hade makarna Järnefelt separerat och Maikki mött sitt öde i Italien: Busonieleven Selim Palmgren, som försörjde sig som frilansande pianist. 1910 skulle de gifta sig. Efter sina sex nummer överlämnade Armas chevalereskt pianopallen till rivalen Selim, som valt ut en egen romans med den provocerande titeln: »Du var mig mera nära«. Hur Armas reagerade på dessa ord i munnen på en förlupen hustru förmäler dock icke historien.

Producent och musiktekniker var denna gång tysken Fritz Hampe. Fyra år tidigare hade han börjat göra inspelningar i Kairo och senare under innevarande år skulle han grunda

en filial för the Gramophone Company i Alexandria, varifrån man mutade in nya marknader i Nordafrika och på Balkan samt sända ut expeditioner till Turkiet, Grekland och Albanien. Han var alltså lika mycket en medial imperiebyggare som bröderna Gaisburg.

Egentligen borde läsaren ha besparats alla dessa tröttande detaljrika beskrivningar av omständigheterna kring Maikkis och Armas gemensamma inspelningar. Att inspelningsprotokollen saknas beror på att the Gramophone Company olyckligtvis anställde en principfast jurist som hävdade att enligt lagen behövde man inte spara räkenskaper i mer än tio år. Sålunda försvann alla kvitton och journaler från bolagets första tio år i historiens svarta sopsäck, till outsäglig sorg för eftervärldens diskografer, som tvingats ägna sina livstider åt att rekonstruera journalerna med hjälp av matrisnummer från bevarade skivor och poststämplar på brev från bolagets kringresande producenter. Så småningom upphörde emellertid det nitiska ofoget och man började arkivera både journaler och brevväxling.

Men beskrivningen har också ett annat syfte, ty den visar att Armas Järnefelt bevisli- gen hade personlig kontakt med de främsta företrädarna för det nya massmediet: grammofonskivan. Att han inte utnyttjade, alternativt missbrukade, dessa kontaktpersoner säger oss också något om det anspråkslösa draget i hans sympatiska personlighet.

De ovan nämnda korta romanskonserterna med Armas Järnefelt vid pianot bildar en av de tre huvudgrupperna, som bildar det klingande arvet efter honom. De två övriga grupperna består av hans kommersiella grammofonskivor som dirigent samt av hans liveinspelningar. Som ett sladdbarn till den första gruppen tillkommer en liten operakonsert med hans andra hustru Liva, född Edström, som framför fyra operaarior på två Pathéskivor.

Pathé var ett franskt skivmärke som hade grundats av bröderna Charles och Émile Pat- hé. Redan 1894 byggde de en fabrik för oinspelade vaxrullar och billiga fonografer. Tio år senare fanns det Pathé Frères-fabriker i London, Milano, Bryssel, Amsterdam och Moskva. Bolagets inspelningskataloger innehöll tolvtusen titlar och var först i världen med att göra sina mastrar i ett annat medium än den färdiga produkten. Mastern be- stod av en drygt tre decimeters vaxrulle, som var så tätt graverad att den tillät tjugo minuters speltid och ett högt varvtal för bästa kvalitet. Till skillnad från det laterala spåret på grammofonskiva som slingrade sig likt en flodfåra rörde sig pathé-nålen upp och ner. Medelst en aldrig avslöjad pantografisk metod överfördes den vertikala rörel- sen mekaniskt till cylindrar i tre storlekar alternativt skivor i fem storlekar, från sjutton centimeter till trettiofem centimeter i diameter.

Den norske Pathérepresentanten hette William Johnsen. Samtidigt som han 1915 för- värvade Dansk Fonograf Magasin och Svenska Musikaffären ändrade han sitt efternamn till Farre för att undgå förväxling med en konkurrent med samma namn. I september året därpå gjorde Pathé hundraåttiosex inspelningar i Stockholm, förmodligen i musikaffärens butik med den förnämliga adresssen Birger Jarlsgatan 1. På de flesta inspelning- arna medverkade Operans repetitör John Cederlund medan Armas Järnefelt bara ackompanjerade sin hustru. På masterrullen fanns det plats för sju, åtta nummer, men endast fyra arior blev pantografiskt överförda till två 27 centimenters dubbelsidiga ski- vor, som pressades i Frankrike. Vid avspelningen hade behövts en originalnål med kulformig spets men nu fanns bara en standardnål tillgänglig, därav mer brus och bakgrundsbuller.

Den andra huvudgruppen består av grammofoninspelningar som Armas Järnefelt gjorde för två tyska skivbolag: dels åren 1928-31 för Odeon med Berlins statsoperas orkester ehuru under pseudonym, dels 1943 för Polydor/Siemens Spezial med orkestern från Deutsche Opernhaus i Charlottenburg som engelsmännen bombade i november samma år. Ett fåtal inspelningar gjordes även 1929 och 1931 med Kungliga Hovkapellet av vil- ka flertalet aldrig gavs ut.

Grundaren och ägaren Carl Lindström till den världsomspännande grammofonkoncern, där skivmärket Odeon ingick, var en svensk finmekaniker från Södertälje. I förlängningen av gatan där han bodde i Berlin lät han bygga ett enormt fabrikskomplex vid Schle- sische Strasse 27, där det dagligen fabricerades tusentals grammofoner och pressades hundratusentals skivor. Kvarteret är numera kulturminnesskyddat och hyser ett trettio- tal företag. Där fanns på 1920-talet en stor orkesterstudio samt en mindre studio. Det var i dem som Järnefelt tillsammans med musiker från Staatsoper unter den Linden spelade in sina Odeon-skivor med början lördagen den 9 juni 1928.

Vilka krafter hade fört honom dit efter att ha övertygat honom om fördelen att åter- vända till grammofonvärlden efter alla år? Den förmedlande länken kan ha varit musik- förläggaren Otto Hirsch, som var en av Konsertföreningens stiftare, hade suttit i dess styrelse och var pådrivande medfinansiär bakom det efterlängtade konserthusbygget i Stockholm. Det viktiga i det här sammanhanget var att han ägde Hirschs pianomagasin A/B, som representerade Grotrian Steinwegs flyglar och pianon och vars butik låg vid Kungsgatan i själva Konserthuset. Redan ett halvår innan huset ens var klart för inflytt- ning annonserade butiken att förste hovkapellmästare Armas Järnefelt anställts som konstnärlig rådgivare vid köp av piano. Den 11 mars 1928 var sista gången som Armas garanterade kostnadsfri rådgivning enligt annonsen i konsertprogrammet. I nästa an- nons läste man: »Den nya grammofonen är ett fulländat musikinstrument. Provspela den hos Hirschs, Konserthuset.«

Fienden hade vunnit och Armas hade förlorat ett bekvämt extraknäck. Men under de två och ett halvt år som han dagligen hade tillbringat i en musikaffär kunde han inte undgå att notera att flyglar var svårare att sälja än grammofoner. Men regelbundna av- räkningar från sålda skivor fungerade ju också som ett slags pensionsförsäkring.

Första dagen i Odeons studio nr 1 spelade han in Griegs Peer Gynt-svit nr 1, musiken till Kurt Atterbergs balett De fåvitska jungfrurna samt ett par av Tor Aulins svenska dan- ser. När Armas på tisdagen återupptog arbetet var det på dagen två veckor sedan hans gamle kollega i Finland, Robert Kajanus, tillsammans med Helsingfors stadsorkester spe- lade in Sibelius Finlandia för His Master’s Voice och fortsatte med Valse triste dagen därpå. Den 12 juni 1928 skrevs grammofonhistoria i Berlin. Den dagen spelades de

båda nämnda verken in på grammofon med Järnefelt som dirigent ehuru i förkortad form för att få plats på var sin skivsida. Samtidigt passade han på att hjälpa sin redan berömda Berceuse till större berömmelse. Men provskivorna av Kajanus versioner har aldrig återfunnits medan Järnefelts versioner spreds över hela världen

Följande dag avslutade han arbetet med en vals av exhustruns nye make Palmgren, två av Wilhelm Peterson-Bergers Frösöblomster i arrangemang samt förspelet till operan Bäckahäsen av Kurt Atterberg, ur vars fjärde symfoni Armas spelade in finalen redan på tisdagen.

Sammanlagt skulle han göra fyra resor till Berlin för Odeons räkning. Redan på hösten var Järnefelt tillbaka, nu för två dagars arbete i Odeon studio nr 2 för mindre ensembler. Tisdagen den 25 september 1928 spelade han in korta stycken av bland annat Stenhammar, P.-B. (fler Frösö-blomster) och Bellman- arrangemang samt ett orkestralt smakprov ur Atterbergs opera Bäckahästen. Följande dag ägnades huvudsakligen åt Rangström och Grieg. Allt detta kom också ut på marknaden.

Mindre framgång hade Järnefelt i sitt försök att sälja in sin egen orkester, Kungliga hovkapellet, till det tyska storkapitalet. Under två och en halv veckas tid, mellan måndagen den 14 och torsdagen den 3I januari 1929, gjordes ett stort antal inspelningar i Auditorium, det nyligen övergivna gamla konserthuset i Stockholm. Vid det tillfället handlade det inte om vad Järnefelt önskade spela in utan vad Svenska Odeon trodde sig kunna sälja. Av kapellets sex inspelningar publicerades bara skivan med två danser ur Tjajkovskijs Eugen Onegin medan utdragen ur hans egen Det förlovade landet och arrangemangen av Peterson-Berger förblev opublicerade.

Några dagar senare gjorde Järnefelt ytterligare två skivsidor, denna gång med »stor or- kester« för att markera att hovkapellet inte var inblandad. Orkestern som han denna gång dirigerade var förmodligen Stockholms radioorkester vars kapellmästaren Nils Grevillius medverkade på inte mindre än 78 skivsidor vid Odeons Stockholmsvisit. I så fall är det antagligen konsertmästaren Ernst Törnqvist, som låter sig höras i det första av de tre utvalda fragmenten ur Arnljots andra akt. Närmare bestämt takterna 193-228 och takt 244 ur nionde scenen, takterna 1-7, 26-22 och 43-57 ur tionde scenen och takterna 74-88 samt takterna 98-103, andra aktens avslutning. Järnefelts egen Festklanger, som spelades in vid samma tillfälle, gavs emellertid aldrig ut.

Antagligen var det en något desillusionerad Armas som återvände till Berlin efter avslu- tad operasäsong i Stockholm. Fokus tycktes denna gång ligga på mer rysk och polsk musik vid sidan av den nordiska men knappt något hämtades ur den lista på inspelningsförslag som han skrivit in i en svart anteckningsbok som ligger i Järnefelts deposi- tion i Musikmuseet). Om han fått sin vilja igenom hade det motsvarat fyrtio dubbelsidiga skivor Av hans femtio förslag på orkesterverk samt utdrag ur operor spelades endast åtta in på grammofon. Hur Järnefelt tänkte sig Beethovens sjunde symfoni, Mendelssohns fjärde och Goldmarks Ländliche Hochzeit var ledningen inte intresserad av att få höra. Samma ointresse visade skivbolaget för hans förslag på tondikter: Les préludes av Liszt, Schéhérazade av Rimsky-Korsakov, Dance macabre av Saint-Saëns, Moldau av Smetana och Don Juan av Richard Strauss. Hans elva standardovertyrer lockade inte heller: Mendelssohns Hebriderna, Nicolais Muntra fruarna i Windsor, Rossinis Wilhelm Tell, Wagners Tannhäuser och Mästersångarna, Webers Oberon och Friskytten, Mozarts Trollflöjten, Figaros bröllop och Enleveringen ur Seraljen samt Mignon av Thomas.

Förste hovkapellmästaren från det fjärran Stockholm var tydligen inte kommersiellt intressant särskilt som Odeon redan hade kontraktat mer namnkunniga f.d. operachefer från Berlin och Wien vid sidan av bolagets egna husdirigenter som gjorde allt som beställdes för en billig penning. Men ett par aktuella operaartister trodde sig i alla fall svenska Odeon kunna tjäna pengar på, nämligen den 32-årige barytonen Einar Larson och den 38-årige sopranen Greta Söderman.

Fredagen den 7 juni 1929 stod alltså Armas åter i Odeons stora studio nr 1 för kom- pletteringar av sviten till Sibelius skådespelsmusik till Kung Kristian II och inspelning av Liadovs Trollsjön. Senare samma dag flyttades aktiviteterna till studio nr 2 och omfat- tade nu fyra satser av den polske tonsättaren Moritz Moszkowskis sexsatsiga svit Från alla land. Dagen därpå fortsatte arbetet i studio nr 2. Efter Anatol Liadovs Kikimora, där Järnefelts förmåga att skapa andlös förväntan fortfarande kan kännas genom högtala- ren, samt Johan Svendsens norska konstnärskarneval var det dags att låta Einar Larson sjunga. Två arior ur Wagners Tannhäuser och en ur Glucks Orpheus och Eurydike avslutade lördagens session. Måndag morgon var Armas tillbaka till den stora studion för att dirigera inspelningen av Hugo Alfvéns Midsommarvaka. Sedan gjorde han Kamarinskaja av Michael Glinka och lät Einar Larson sjunga in sin egen Söndag.

Efter uppvärmningen med ett par mindre Johann Strauss-stycken på tisdagen fortsatte Larson och Söderman med en duett ur Halléns Valdemarsskatten medan Larson kom- pletterade Gluck och Järnefelt. Torsdagen den 13 juni avslutades årets inspelningar med ännu en duett, nu ur Leevi Madetojas Österbottningar samt ett par sånger av Hannikainen och Pergament på samma Larson-skiva.

De dåliga konjunkturerna drabbade den tyska skivindustrin mycket hårt. I juni 1930 gjorde Järnefelt sin sista Berlinresa, även denna gång tillsammans med Einar Larsson. Arbetet var nu förlagt till den mindre studion där han tisdagen den 3 juni gjorde en nästan komplett inspelning av Alexander Glazunovs balett Årstiderna förutom småstycken av Händel, Svendsen och honom själv. Torsdagen den 5 juni blev det Einar Larssons tur att sjunga in ett knippe svenska sånger av Rangström, Eklöf och Järnefelt. Han fick också göra en Donizetti-skiva.

1931 lyckades Järnefelt övertala svenska Odeon att tillsammas med en ensemble ur Hovkapellet få spela in fyra avsnitt ur hans musik till stumfilmen Sången om den eldröda blomman. Detta skedde den 17 september i Odeons studio i Fenixpalatset. För Ode- on skulle han göra sammanlagt 97 skivsidor av vilka 89 stycken godkändes för utgivning.

Under kriget grundandes Deutsche Sibelius-Gesellschaft på förslag av tonsättaren Yrjö Kilpinen och sekrereraren vid finska ambassaden i Berlin, Hans R. Martola. Som födelsedagsdatum fastställdes tvåårsdagen för Tysklands anfall på Norge och Danmark och man inriktade sig på nyinspelningar av de betydande orkesterverken. Det var anled- ningen till att Armas Järnefelt och Anja Ignatius-Hirvensalo flög till Berlin för att spela in violinkonserten i Deutsche Grammophons studio nr 9. Arbetet gick fort.

Måndagen den 25 januari 1943 blev de två första satserna klara mellan kl. 9 och kl. 18 inklusive en timmes lunch. Under det följande morgonpasset på tisdagen avklarades finalsatsen och kompletteringarna.

Inför den tredje huvudgruppen, nämligen liveinspelningarna med dirigenten Armas Jär- nefelt, reser sig en stor fråga. Varför har ingenting bevarats från hans verksamhet vid operahusen i Stockholm och Helsingfors? Möjligheterna att spela in fanns ju, ty redan på 1930-talet skaffade sig både Sveriges radio och YLE möjligheter. Således använde den svenska radion sina stålbandspelare för alla stora produktioner under kriget, varav flera med Järnefelt. Ännu så sent som den 10 juni 1945 sändes i repris en äldre livein- spelning av Beethovens Fidelio med Irma Björck i titelrollen och honom som dirigent för Hovkapellet. Varför blev stålbanden avmagnetiserade och återanvända under de arton månader som återstod innan stålbandmaskinerna pensionerades? Varför tyckte man att en inspelning från den 15 januari 1945 av Rossinis Barberaren i Sevilla var viktigare av bevara på lackskivor. Var det för att dirigenten Issay Dobrowen ansågs viktigare för ef- tervärlden än Järnefelt?

Förklaringen torde vara att varken de svenska eller finländska radioproducenterna be- grep det unika med Armas Järnefelts konst. Antagligen tycktes han dem allltför alldaglig eftersom han alltid hade stått till tjänst och framträtts så ofta. När vi idag granskar ljudsmulorna som slumpen har sparat åt oss förstår vi bättre vilken magnifik missuppfattning som samtidens ignorans gav uttryck för.

Även om varken Armas Järnefelts Mozart eller Beethoven har bevarats som exempel på hans husgudar återstår i alla fall några korta avsnitt med hans övriga två husgudar: Wagner och Liszt.

Av okänd anledning anslog Radiotjänst två stycken 78-varvs lackskivor för att bevara den snart sextioårige hovsångaren David Stockman i Siegmunds vårsång vid en Wag- nerkonsert på Skansen den 10 augusti 1939. På skivornas baksidor fanns plats för inledningen av Wotans avsked med Joel Berglund men tyvärr ingenting av eldsbesvärelsen och de sista takterna. Om inspelningen hade fått fortsätta ännu en stund hade vi bättre förstått varför Tannhäuser-uvertyren var Armas favorit. Vår upplevelse av Järnefelts förhållande till operavärlden börjar och slutar med dessa dyra minuter.

Däremot vet vi att de två lackskivorna med utdrag ur Franz Liszt-konserten den 9 mars 1943 beställdes av Johan von Utfall för utlandsavdelningen. Tyvärr höll lacket på att lossna från underlaget på den ena skivan vid avspelningen, så det var svårt att hindra att pickupen hoppade vilket förklarar avbrotten. Men vi är tacksamma för dessa exempel.

Lars Lalin var en entusiast som vid mitten av 30-talet byggde sitt eget graververk av professionell klass. Till skillnad från radion använde han tyska gelatinskivor, som tack vare att de lagrats fritt från värme och fukt har bevarats enastående väl. Därför är ljudkvaliteten fullt i klass med radions. Tack vare Lalin kan vi höra de 23 sista minuterna av Robert Schumann- oratoriet Paradis och Peri från Konserthuset stora sal den 21 mars 1938, men uppdelade i sju avsnitt. Något arkivsyfte har aldrig funnits vilket skän- ker dokumentet en extra tillförlitlighet.

Därmed återstår inspelningarna där Järnefelt dirigerar sin egen musik respektive Jean Sibelius, hans svåger. Flera gjordes i anslutning till deras respektive jämna födelsedagar.

Samma dag som Armas Järnefelt fyllde 80 år direktsände den svenska radion en kon- sert där han bl.a. dirigerade sin musik. Inledningen där den finländska sopranen Aulikki Rautawaara sjöng fyra av hans sånger, har radion bevarat men typiskt nog inte fort- sättningen: Sibelius femte symfoni.

Ett par månader senare den 9 oktober 1949 spelade den finska radion in Järnefelts kantat Fosterlandets anlete med bl.a. stadsorkestern, sopranen Aune Irja Aholainen, barytonen Oiva Soini och två körer. Denna inspelning plus de tre bevarade Sibeliussymfo- nierna, samtliga med Helsingfors stadsorkester ensamt eller tillsammans med Finlands radioorkester, visar Armas Järnefelts storhet som dirigent. Här demonstrerar han en förmåga till överblick där varje liten enskildhet har fogats till en helhet, som aldrig skorrar eller svär mot originalets pliktuppfyllelse och krav på sanning. Men det tycks som om han aldrig insisterade på att få framföra svågerns symfonier. Först när ingen annan kandidat stod på tur stod han till förfogande, en ödmjuk och sympatisk sida av hans personlighet.

Den världsfrånvända och lågmälda sjätte symfonin i d-moll opus 104 framförde Järne- felt endast två gånger, första gången den 18 april 1941 med Helsingfors stadsorkester. Tyvärr är inspelningen för det tillfället inte perfekt utan betydligt överstyrd men tack vare den senaste CEDAR-tekniken har det varit möjligt att få ljudet någorlunda njut- bart.

Den andra symfonin i D-dur opus 43 dirigerade han oftare, sammanlagt tio gånger fast utspridda över många år och med flera orkestrar. Första gången skedde redan 1903 i Stockholm med Konsertföreningens orkester i dess ad hoc-artade sammansättning, andra gången i Göteborg 1907 med den nyligen bildade symfoniorkestern och tredje gången 1910 med Kungliga Hovkapellet varefter symfonin fick vänta i sjutton år tills han åter framförde den i Göteborg.

Hyllningskonserten den 8 december 1945 för den 80-årsfirande Jean Sibelius delade Järnefelt med Georg Schnéevoigt, som dirigerade avdelningen före paus. Den utökade orkestern var sammansatt av Helsingfors stadsorkester och Finlands radioorkester. Konserten sändes både i Sverige och Finland och spelades in såväl av båda radioföretagen. Den svenska upptagningen är den ljudtekniskt bästa.

Även 85-årskonserten sändes både av Radiotjänst och YLE, och spelades in av båda men som tillvaratog var sin avdelning. Styckena före paus — två sånger med sopranen Aulikki Rautawaara, förspelet till Shakespeares Stormen och kantaten Väinös sång med ett stort uppbåd av körer — hamnade på ett par 33-varvs lackskivor i den svenska ra- dions arkiv. Men den första symfonin i e-moll opus 39, som Järnefelt tidigare hade framfört inte mindre än tretton gånger, landade på outgrundliga vägar i en utställ- ningsmonter i Sibelius-museet i Åbo, utspridd på ett flertal 78-vars lackskivor.Konserten från den 8 december 1950 med de båda sammanslagna Helsingforsorkest- rarna spelades ursprungligen in på band av YLE. Även om man får vara tacksam för att någonting alls har sparats är det inte gott att veta varför radion istället för att spara bandet överlät kopieringen till lackskivor på helt inkompetenta medarbetare.

Under de första två satserna är överföringen acceptabel med generösa överlappningar enligt praxis. Men från och med tredje satsen tycks någon annan radiotekniker ha tagit över jobbet. Istället för överlappningar har vederbörande tonat ned musiken vid slutet av varje lackskiva och som slutkläm tagit bort det sista pizzicatot före applåden. Exponeringen i montern på museet har heller inte varit skonsam för ljudkvaliteten, men efter flera års experiment med ljudrestaurering har resultatet bedömts som moget för publi- kation. Förhoppningen är att flera ska tycka att Armas Järnefelts tolkning av symfoni gjorde mödan värd.

© Carl-Gunnar Åhlén 2014