Vad är nytt och vad är gammalt i musiken?

Magnus Haglund ger sig i kast med  16 boxar med äldre svenska konstmusikinspelningar som musikforskaren Carl-Gunnar Åhlén sedan 1991 satt samman i projektet Collector’s Classics. 

Sedan 1991 har musikkritikern och ljudarkeologen Carl-Gunnar Åhlén bedrivit ett omfattande forskningsarbete kring tidiga inspelningar av svensk konstmusik, ett projekt finansierat av bland andra Kulturrådet och Riksbankens jubileumsfond och utgivet på det statliga skivbolaget Caprice. Serien är nu uppe i sammanlagt 16 boxar där ett stort antal cd-skivor kombineras med ett digert och genomarbetat textmaterial. Dessa faktasamlingar och historiska belysningar, som mer liknar böcker än regelrätta cd-häften, är fulla av märkliga sidospår. Sammantagna bildar de en serie korrigeringar i förhållande till den officiella musikhistorien, och det är just avvikelserna som gör det hela intressant. Och förvåningen inför hur det faktiskt låter.

   Ett bra exempel återfinns på en av de tre boxar som har kommit ut i år, Musikfynd i P-B:s lönnlåda. Den består av tidiga inspelningar med musik av Wilhelm Peterson-Berger, bland annat två kompletta akter av hans vikingaopera Arnljot, i en radioinspelning från Kungliga Operan 1942. Men det verkliga utropstecknet är en serie privatinspelningar där Wilhelm Peterson-Berger sitter och improviserar vid pianot, gjorda i Bergviks järnvägsstation i Hälsingland 1913 och inspelade av järnvägstjänstemannen, konstnären, fiolbyggaren och sameforskaren Karl Tirén. Här tonar en sorts fantasimusik fram, excentrisk, flyhänt och drömsk. Klangerna blir en direktingång till den Wagnervärld som Peterson-Berger var så präglad av. Det mytologiska, det nietzscheanska, det storvulna. 

   Inspelningarna låter raspiga och avlägsna, som om det vore varianter av de dokumentationer som filmaren och forskaren i paranormala fenomen, Friedrich Jürgenson, ägnade sig åt när han satt vid en radioapparat i början av 1960-talet och skruvade fram vad han uppfattade som meddelanden från döda människor. Det finns en oavsiktlig komik i detta, en överlagring av det man hör och det man tror sig höra. Delvis skapas den besynnerliga atmosfären av tekniken i sig. Tidsavståndet ligger där som ett dammlager, och Edisonfonografens ålderdomliga ljudupptagningar berättar om det historiska rummet, den bakomliggande retoriken, allt det outtalade. 

   En av huvudinriktningarna för skivserien, som går under namnet Collector’s Classic, har varit inspelningar där tonsättare dirigerar och framför egna verk. Det har kommit utgåvor med bland andra Karl-Birger Blomdahl, Hilding Rosenberg, Hugo Alfvén och Gunnar de Frumerie. En av de nya boxarna, Under tonsättarens taktpinne, ansluter till denna tematik. Det är Kurt Atterberg, Lars-Erik Larsson och Ingvar Lidholm som framför egna kompositioner, hämtade från gamla 78-varvsskivor, radiosändningar och privata bandinspelningar. 

   Ett av de mer särpräglade inslagen är en kombinerad poesi- och musikföreställning, Dagens stunder, sänd i radio 1938. Detta var första gången Pastoralsviten framfördes och det ägde rum tillsammans med dikter av bland andra Heidenstam, Erik Lindegren, Oscar Levertin och Kerstin Hed. Så får Lars-Erik Larssons sommarljuva toner ett mer specifikt uttryck, inte minst den berömda Romans för stråkorkester. Att ett av de senaste århundradets mest välbekanta svenska stycken hör ihop med en sådan kontext kommer inte som någon nyhet. Men att höra det ursprungliga sammanhanget är en helt annan sak. Omgärdad av Levertins ”Siesta” och Heds ”De två tonerna”, lästa av skådespelarna Gunnar Sjöberg och Gunn Wållgren, hamnar klangerna i en tät och loj sommareftermiddag, med långa skuggor och där någon som somnar i hettan, ”hela vackra världen domnar, ljuva solskensro”. 

   Det allra senaste boxen, The Heritage of Wilhelm Stenhammar, har i flera avseenden Göteborgsanknytning. Tre av de fyra skivorna upptas av Tor Manns Stenhammarinspelningar tillsammans med Radiotjänsts symfoniorkester, bland annat en hel skiva där han repeterar g-mollsymfonin, med avbrott, anvisningar och rekommendationer kring olika passager. Den fjärde skivan består av Sixten Eckerbergs tolkningar av samma symfoni, den andra pianokonserten och Elegi ur skådespelsmusiken till Hjalmar Bergmans drama Lodolezzi sjunger, allt tillsammans med Göteborgs Symfoniker, inspelat 1945–48 och med en ung Hans Leygraf som solist i pianokonserten.

   Här tydliggörs mycket av det som är poängen med Carl-Gunnar Åhléns forskargärning. Skivserien markerar hur musiken förändras över tid. På ett plan är det en självklarhet, stilidealen är allt annat än konstanta och detsamma gäller kunskaperna om de sammanhang som tonerna hör ihop med. Samtidigt finns förmedlingarna från äldre till yngre musiker, spelsätt och samtal interpreter emellan, situationer där materialet får nytt liv, en intensitet i det levande ögonblicket. 

   En del av detta kan man fortfarande höra i Symfonikernas Stenhammartolkningar, hur klangerna är införlivade med en historia som leder tillbaka till tiden när Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907–1922. Tor Mann tog över ledarskapet 1925 och ledde ensemblen fram till 1939. Sixten Eckerberg var aldrig chefdirigent men ledde Göteborgs Radioorkester som var Symfonikernas namn när orkestern framträdde i radio. Genom åren gjorde han sammanlagt 762 framträdanden med orkestern, från slutet av 1930-talet fram till 1970. 

   I både Manns och Eckerbergs fall finns en stark känsla för formarbetet i musiken, en sorts torrhet som kan upplevas som föråldrad. Men det finns mycket att lära här, en sorts minnesförankring i det klingande. Åtskilliga av musikerna på dessa orkesterinspelningar hade mött Stenhammar när han dirigerade eller framträdde som pianosolist, och tonerna bildar fortfarande, flera decennier senare, ett levande språk. Det är gripande. 

Magnus Haglund