Ingen tango utan tyskt bälgbygge

Den siste bandoneónmakaren Uwe Hartenhauer berättar om instrumentbyggandets hemligheter

Bilvägen uppför dalgången ringlar genom en otäckt smal tunnel av trädkronor. De råa morgondimmorna släpper motvilligt fram solljuset genom grenverket. Här gick en gång också en järnväg som för hundra år sedan började frakta Carlsfelds produkter ut i världen. Men av byns 1200 invånare står numera två av tre utan jobb; Erzgebirge i det forna DDR töms på folk. Till denna snörika och kalla vintersportort uppe på 900-metersnivån kommer mest skidåkare och – under en trångbodd weekend i oktober — tusen dragspelsentusiaster.

Namnet Carlsfeld klingar bekant, kanske i samband med Wagner? Just det: Ludwig Schnorr von Carolsfeld – den legendariske tenoren och kreatören av Tristans rollparti i Wagners opera. Hans stamfar var den driftige rådsherren Veit Hans Schnorr som för drygt tre hundra år sedan lyckades förvandla en otillgänglig håla till en effektiv industriort.

Rena Gnosjöandan

Från bergen rann vatten till hammarverket och i skogarna fanns bränsle till glasblåsning och kanongjuteriet, som fick kammen att svälla på den sachsiske kurfursten och vederbörandes tacksamhet att ta sig uttryck i ett adelsbrev.

Men oväntat ledde skärmytslingarna med karolinerna till att Karl XII kom att stå som garant för de förföljda protestanterna i det katolska Sachsens sydvästra bergstrakter.

Kanske fick deras ättlingar samtidigt med sig ett stänk av den småländska företagsamheten, ty under förra seklet spred sig rena Gnosjöandan över regionen Vogtland. Framför allt byggdes musikinstrument av alla de sorter, med sug-och blås som specialitet, dvs munspel och dragspel; år 1928 registrerades inte mindre än 11 266 personer som var verksamma inom den vogtländska musikinstrumentindustrin.

Mytomspunnen trakt

I detta fall är det dock icke Småland utan Lombardiet, icke Gnosjö utan Cremona, som inbjuder till jämförelse. 1400 mil längre bort, vid Rio de la Platas floddelta, ter sig Carlsfeld lika avlägset i rum som i tid, men också lika mytomspunnet som staden där Stradivarius levde och verkade. Av tio bandonioner från Carlsfeld exporterades nio s k bandoneóner till Sydamerika; i tangovärlden betraktades ett Arnoldinstrument som non plus ultra.

Tristezas de un Doble A heter en Piazzollatango från 1972.  Doble A eller A A symboliserar initialerna Alfred Arnold, som under drygt fyra decennier byggde de finaste bandoneónerna som någonsin funnits. Även pappan Ernst Louis Arnolds ELA-spel hade gott renommé; hans första fabrik från1864 vid HauptstraBe 45 befinner sig nu i sista stadiet av söndervittring. Och efter förnedringen som underleverantör till den östtyska lastbilsindustrin står sonen Alfreds fabriksbyggnad från 1910 – födelseplatsen för tiotusentals Premier och Doble A – tömd och glömd. Fabrikörn själv dog redan 1932; hans grav på Carlsfelds sluttande kyrkogård är övervuxen och vanvårdad. En annan av hans tre söner flyttade till Västtyskland och började tillverka industribälgar.

Egen musikkultur

Ingen tycks i dag kunna berätta något om mannen som besjälade tangon, som gav de vilsna invandrarna i Argentina och Uruguay en egen musikkultur och som trots instrumentets extremt svåra spelbarhet gjorde det möjligt att utveckla ett mästerskap. Vicente Greco, Julian Maglio, Eduardo Arolas, Osvaldo Fresedo, Pedro Maffia, Pedro Laurenz, Ciriaco Ortiz, Aníbal Troilo och Astor Piazzolla stod alla i samma slags tacksamhetsskuld till familjen Arnold i Carlsfeld som Jascha Heifetz och David Ojstrach till violinbyggarna i Cremona.

»Bandonion« är egentligen en förvanskning av Band-Union som uppkallades efter konstruktören Heinrich Band i Krefeld och var en förbättring av den sachsiske klarinettisten C F Uhligs konzertina. Stegvis men föga systematiskt utökades tonförrådet från en knapp för varje finger. Uwe Hartenhauer har i sin pärm samlat 16 olika knappsatser enbart för tyska bandonioner och sydamerikanska bandoneóner, från 106 till 163 knappar. Han bygger instrument i grannorten Klingenthal och är en sannskyllig tangoaficionado.

Sedan Olivier Manoury stängle sin reparationsverkstad i Paris anlitas han som bandoneóndoktor över hela Tyskland, Österrike och Italien. Beredvilligt delar han med sig av sitt vetande om det hemlighetsfulla instrumentet.

Skillnaden mellan ett ackordeon och en bandoneón ligger i metalltungornas utformning och fastsättning. Medan ackordeonens tungor är spetsiga och sitter på var sin liten platta som sätts fast med vax, är bandoneónens tungor tvärskurna och fästade vid ett gemensamt tonblock, som spikas i underlaget med hakar och får träet att vibrera.

Uwe Hartenhauer förklarar också varför de nybyggda bandoneónerna inte klingar lika varmt och mjukt som de gamla, och då inte bara Arnolds instrument utan de flesta av de miljontals som under loppet av ett sekel tillverkades av 67 fabrikanter på ett 40-tal platser i Tyskland.

Även om hålrummets utformning under stämtungorna betyder mycket för klangen anser Hartenhauer att det är skillnad på gammalt och nytt trä, precis som med fioler. Men de gamla tungorna, som alltid gjordes av svenskt stål, var mjukare och slipade längs med, medan de nya hårda slipas på tvären.

Varför försvann då bandoneónfabrikationen från Carlsfeld?

Några av de gamla arbetarna som sitter på kyrkogårdsbänken ger en del av förklaringen; resten står att läsa i annalerna. Arnolds fabrikationsförfarande var nämligen synnerligen sårbart och tålde ingen omställning. Av de 180 personer som 1930 arbetade för Arnold befann sig bara ett fåtal i själva fabriken som mer kan liknas vid en montagehall. De flesta satt i stugorna runt om i bygden och tillverkade bestämda detaljer. Några snickrade lådorna och locken, andra ramarna med vilka bälgarna fästes, vissa gjorde bara handtag och ”brumlådorna” som framkallade den för ban-doneonen typiska basklangen. Det fanns särskilda bälgmakerskor och lådinredare och grepp-påträdare och lågbetalda kvinnor som spikade fast tonplattorna. Högst upp i hierarkin stod de båda instrumentstämmarna som svarade för slutbesiktningen; för detta ansvarsfulla arbete tjänade de 42 Pfennig (knappt hundra kronor) om dagen medan kvinnorna som spikade fick 12.

Bandoneonerna skickades alltså kors och tvärs genom byn, och fram och tillbaka till fabriken. Dödsstöten kom 1949, då fabriken förstatligades och tre år senare förenades med den numera också nästan helt nedlagda koncernen Harmonikawerk i Klingenthal. Fabrikationen tålde inte rationaliseringen men felet var inte enbart kommunisternas.I början av 50-talet inträffade en dramatisk förändring av det rioplatensiska tangoklimatet. Folk slutade att gå ut och dansa, och bara de bästa av de sexhundra orkestrarna i Buenos Aires överlevde. Tangon blev estradkultur och platt-form för schlagersångare och avantgardister.

En hel skeppslast bandoneóner förblev liggande i Hamburgs hamn, slutligen höggs de upp som kaffeved. Beslutet togs samtidigt som fabrikationen i Carlsfeld befann sig i ett känsligt generationsbyte och nya hantverkare skulle läras upp. Istället för bandoneóner fick lärlingarna börja bygga vanliga dragspel. År 1964 var det slutbyggt i Carlsfeld och tre år senare lades järnvägen ner. De som minns är alla gamla.

Därför är en välskött Premier eller en Doble A från Carlsfelds guldålder lika sakrosankt som en Stradivarius. Kanske med tiden också lika värdefull?